Andra söndagen i advent
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Markus 1:14-15)
Många har hört talas om kvinnan som ställde sig i vägen för ett nazistiskt demonstrationståg i Borlänge i våras. En ensam mamma, 1,63 lång, 50 kilo som för sin kärlek till sina barn och för deras framtids skull höjer en knuten näve mot skyn och stoppar 300 nazisters marsch på Borlänges gator.
Jag tänker på Johannes döparen som ställde sig i vägen för den tidens korrupta makthavare och fick betala med sitt liv. Jag tänker på Jesus som ständigt utmanade människor att se på varandra med kompromisslös kärlek.
Kärlek är att hata det onda med all kraft, med alla livsbejakande medel. Det är att ställa sig i vägen och höja sin näve i skyn.
För kvinnan i Borlänge, för Johannes Döparen, för Jesus finns det inget sen, inget men, bara ett nu. ”Tiden är inne.”
I en värld som ser ut att glida oss ur händerna och dras ner i en tillvaro där murar, fientlighet och rädsla råder finns det inte tid att vänta. Inte tid att hålla tillbaka och se hur vi kan leva med dessa destruktiva krafter. Det kallas normalisering av det onda.
Kärlek är att hata det onda med all kraft, med alla livsbejakande medel. Det är att ställa sig i vägen och höja sin näve i skyn. Det är inte att söka kompromisser med det som förnekar liv åt andra. Det är inte heller att bortförklara och skylla på andra. Vi har alla ett ansvar. Tiden är nu.
Historien lär oss att om vi väntar, om vi bit för bit accepterar, gör oss det annalkande mörkret blinda för vad som sker. Och sen är det försent.
Vi måste organisera oss. Vi kan inte hata. Vi måste lära känna vår nästa som går på destruktiva vägar. Vi måste ta hand om vår syster och broder.
Det finns ingen annan väg. ”Vi hör inte till de som drar sig undan och går förlorade.” Hebr 11:39
Rolf Pearson, pensionerad präst, Örkelljunga