Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Svenska kyrkan i London ”Vi har aldrig haft så mycket samtal som nu”

Att vara Svenska kyrkan i storstaden London har stora utmaningar men också fantastiska möjligheter. Här dyker nya människor in på gudstjänsterna eller på caféet. Även om de inte är kyrkvana vågar de komma, de vet att i kyrkan finns någon som kan lyssna. Och vissa berättelser kryper in under huden.

Helen Calner, som är diakon, säger att hon ofta slås av att kyrka är ett vidare och djupare begrepp i Svenska kyrkan i London än hon varit med om i Sverige. Det känns inte ”läskigt” med kyrkan på samma sätt som det tyvärr annars kan göra ibland för den som är ovan.

”Människor litar på att vi finns där för dem”

– Det är ett privilegium att vara med om att vi får ha det här förtroendet som kyrka. Människor litar på att vi finns där för dem, säger Helen.

Denna persons blick är något hon aldrig kommer att glömma. Det var en berättelse som gick in under huden.

Hon berättar att människor söker upp kyrkan. De bokar en tid för samtal och känslan när man möts är att axlarna sjunker ned på den personen.

– Vi har aldrig haft så mycket samtal som nu. Det kan vara vanliga livsfrågor till riktigt tunga och svåra saker. Vi har ett nätverk med svensktalande terapeuter att hänvisa till för vi är ju inte terapeuter.

Glömmer aldrig den personens blick

– Det är fascinerande att folk hittar oss, folk kommer hit, hittar oss via webben och skickar mejl. Många som har kontakt med oss säger i sin tur till andra. Vi har kontakt med fler än vi har aktiva kyrkobesökare. Gud får verka på det sättet, vi är bara redskap.

Vissa berättelser går in under huden. En söndag morgon stod en person som utsatts för grova sexuella övergrepp i dörren till kyrkan. Helen kunde följa med till klinik och till polisen och vara med som stöd i ett förhörsrum och hålla handen tills familjen kom. Denna persons blick är något hon aldrig kommer att glömma. Det var en berättelse som gick in under huden.

Följer ofta med som stöd och språkhjälp

Som diakon i London är hon en länk till att förstå hur det brittiska fungerar.

– Vi är duktiga på engelska i Sverige men när det händer saker då är det svårt. Jag har varit med som stöd och språkhjälp många gånger när människor ska på en undersökning på sjukhus eller inom psykiatrin.

Helen berättar att kyrkan kan hjälpa till och berätta vad det finns för stöd i samhället, i vilken ordning man ska göra saker samt gå med på samtal eller möten vid behov.

Det är sorgligt att människor inte mår bra. Här finns inte samma skyddsnät som vi har i Sverige.

De två grupperna unga vuxna samt äldre är i majoritet i de här sammanhangen. Ofta är det just de grupperna som saknar anhöriga i närheten när något händer.

Ett exempel var en ung kvinna som blev påkörd vid ett övergångsställe. Med en kompis hjälp tog hon kontakt med Svenska kyrkan som kunde följa med till sjukhuset, kolla försäkring och vara med inför operationen.

– Allt gick jättebra. Den tjejen kom med sin familj långt efteråt för att säga tack. Jag förväntar mig aldrig tack, men när det händer känns det som en fin bekräftelse på att vi gör det vi ska.

Unga singelföräldrar och människor med psykisk ohälsa

Unga singelföräldrar som kan känna sig isolerade är en annan grupp där hon ser att kyrkan kan göra en insats. Men Svenska kyrkan i London möter människor i alla åldrar och med många olika behov. De arbetar nära svenska ambassaden.

– Det kan vara människor som tar sig hit vind för våg, utan planer och utan pengar. Väldigt ofta är det människor med psykisk ohälsa. Det är sorgligt att människor inte mår bra. Här finns inte samma skyddsnät som vi har i Sverige, det blir tydligt i sådana situationer och även i arbetslivet.

När detta händer brukar det bli ett samarbete med den brittiska sjukvården eller psykiatrin kring en person så att hen får komma hem till Sverige. Då bidrar alla ekonomiskt.

– Den person som trasslat till det vill kanske hem men har kanske inte de bästa relationerna med människor i Sverige. Vi tar kontakt med församlingar i Sverige och i sådana situationer känns det helt fantastiskt; det spelar ingen roll vilken församling jag vänder mig till, vi har samma uppdrag.

 

En utmaning vara kyrka i storstaden London

London är en enormt stor stad, här bor fler människor än i hela Sverige.  Någonstans mellan 50 000 och 70 000 svenskar bor i London, totalt kanske 100 000 i Storbritannien och Irland.

– Vi vet inte exakt, men vi är en stoor församling! Att räcka till är en svår utmaning. Att både finnas till hands i församlingen rent fysiskt i huset samtidigt som det finns oändligt många som sitter isolerade och behöver hembesök.

Avstånden kan vara stora:

– Vi kan åka tåg sammanlagt tre timmar för att sitta och prata med en människa en stund. Men det gör vi och det är det vi ska göra.

En annan utmaning i en storstad är att människor kommer och går, det blir svårt att ha långtgående relationer. Helen berättar om ett dagcenter för hem- och bostadslösa i närheten. När personal på centret byttes ut så tappade man lite av samarbetet och får bygga relationen på nytt.

– I en väldigt rörlig församling är det en utmaning att se vad vi kan göra för att stimulera och inspirera människor till omsorg om varann, säger Helen.

Mötesplatser som är otroligt uppskattade

I kyrkan i London finns många mötesplatser. Här är det verksamhet för olika grupper nästan varje dag. De firar gudstjänst, har öppet hus, syjunta, körer, konfirmander, seniorluncher, träffar på temat Ung i London och träffar där föräldrar eller au-pairer ses med sina barn.

Svenska kyrkan i London ordnar mötesplatser också på ett tiotal orter runt om i Storbritannien. Det kan handla om att man firar gudstjänst och sedan äter tillsammans eller har ett luciatåg.

- Vi kan komma en gång per termin till varje ställe. Det är otroligt uppskattat och det är  värdefullt att prioritera för det ger så mycket. Någon berättar att ”Jag har aldrig gått på gudstjänst men det här var ju bra!” En del hittar en tro eller den tro man kanske alltid haft, säger Helen Calner.   

 Maria Sandell