Semester med den sanna Luther på axeln

Nu är det sommar och semestertider. Då sätts vår relation till arbetet på prov. Kan jag släppa taget och lita på att de utlagda strukturerna håller? Tror jag att jag är oundgänglig – eller har jag till och med gjort mig oundgänglig? Är det kring mailen som mitt liv egentligen snurrar?

Själv har jag sedan många år ”Luther på axeln” i dessa frågor. Och han hjälper mig mycket.

Det där uttrycket lär härröra från tidigt 1980-tal. Det är alltså inte särskilt gammalt, och som så många one-liners, kläckta i hastigheten, så stämmer det inte särskilt bra. 

”Luther på axeln” är ett sätt att sammanfatta det som många tror är ”luthersk arbetsmoral”, något som ansågs handla om hårt arbete och tråkighet. Problemet är att det är direkt felaktigt. Det finns ingen ”luthersk arbetsmoral” som ser ut så.

Förmodligen ligger bakom detta en misstolkning av sociologen Max Webers teorier om kapitalism och av vissa andra kristna rörelsers bild av arbetets betydelse. Men det evangelisk-lutherska sättet, till exempel i min kyrkliga tradition, att se på arbetet betonar helt andra saker. Det handlar snarare om ett avslappnat sätt att se på arbetet i synnerhet och prestation i allmänhet.

Det är inte mina prestationer som ger mig mitt människovärde och det är inte mitt hårda arbete som ger mig värde inför Gud.

Arbetar gör vi för varandras skull, för att genom ömsesidighet och lyhördhet bygga en god värld. En sorts teologisk Gnosjöanda där vi litar på varandra och hjälps åt.

Men vad viskar då Luther egentligen i örat, för det är väl det som är poängen med bilden. Om han inte viskar ”jobba hårdare”, vad är budskapet då?

Luther var en mångsidig människa; han var spränglärd, bibelkunnig och samtidigt känslodriven och drastiskt frispråkig. Han njöt av samtal, gärna över några bägare skummande öl. Han älskade sin familj, stred mot sina motståndare och lät många oöverlagda ord komma över sina läppar.

I vårt öra viskar Luther ordet ”nåd”. Han var medveten både om omgivningens krav och om sina egna tillkortakommanden. Och han vågade bejaka sin otillräcklighet inför Gud och livets många förväntningar.

Förlåtelse, försoning, och att leva med sin otillräcklighet inför Gud och människor, det var hans grund. Gud förlåter det vi trodde var oförlåtligt. Gud bär när inte jag orkar. Ordet nåd bär många nyanser. På latin heter nåd ”gratia”. De är det som ligger bakom vårt ord ”gratis”. Det viskar Luther, där han sitter på axeln. Så där vill jag gärna ha honom.

Nu tar krönikören uppehåll över sommaren. Och jag tar gärna med Luther på semestern. Han kommer att berätta om nåden, att allt i livet först och främst är gåvor från Gud. Det är samma berättelse som finns i fågelsången, i sommarnattens solnedgång, i handslaget från en god vän, i det nyfödda barnets blick, i arbetets glädje när vi inser att det vi gör, det gör gott för andra. Och så vidare.

En påslagen mobil i fickan under semestern, det berättar nog ofta om prestation och stress, men att ha Luther på axeln berättar om nåd och rymd. Han stänger ned mobilen, åtminstone åt mig, och sätter fram en kall öl och tar upp något spännande samtalsämne. Skratten klingar ut över den ljumma kvällen. Trevlig sommar!

Läs krönikan i Dagens industri.