Så mörk är natten i midvintertid – men se, då nalkas Lucia! Ofta betraktas Lucia som det svenskaste av det svenska. Men detta firande är snarast ett titthål in i de dynamiska kulturinfluenser som präglar det samhälle som vi i dag med glädje kallar svenskt.
I luciafirandet möter vi ett italienskt helgon åtföljd av stjärngossar, symboler för de tre vise männen, de ”österländska stjärntydarna” som egentligen hör hemma efter Jesu födelse. Lucia åtföljs dessutom av tomtenissar vars ursprung är i den svenska skogen, nu sammansmälta med en biskop från 300-talet, från det som i dag är Turkiet. Själva gestaltningen av tomtefiguren är numera närmast amerikansk.
Allt detta är exempel på hur ”typiska svenska traditioner” egentligen är vittnesbörd om att vi är – och alltid har varit – ett samhälle byggt av människor från många håll och med kontakter över hela världen. Men det glöms ibland bort när vi firar lucia med brasilianskt kaffe (odlat av portugisiska invandrare). Till kaffet serveras typiska svenska lussebullar kryddade med saffran från Marocko och med russin odlade i Kalifornien av mexikanska invandrare med en blandning av spanskt och urbefolknings-ursprung. Tillsammans blir dessa fenomen något vi kallar svenskt. Så fungerar det här, och så fungerar det i andra länder och över hela jorden – ett utbyte har alltid funnits.
En av grundbultarna i vårt svenska samhälle är alltså beredskapen att blanda influenser från olika håll – tillsammans med förmågan att integrera det nya i det gamla. För i sin helhetsutformning framstår luciafirandet verkligen som svenskt. Integration handlar både om den inkommandes ansvar och om den mottagandes ansvarsfulla gensvar.
Vi mottar traditioner som kommer och blir en del av Sverige och det svenska, och vi mottar människor som blir en del av samhället. Alla Guds skapade människor bär på en mångfacetterad mänsklighet, och vi är skapade att leva tillsammans i våra olikheter.
Varje människa är Guds avbild med värde och värdighet. De ekonomiska realiteterna ska vi inte ta lätt på, men ett samhälles hållning måste framför allt grundas i frågan om ansvar och delaktighet i en global värld. Andra människors plats i mitt liv och vårt gemensamma liv är också en andlig fråga.
Sverige har historiskt sett goda erfarenheter av både migration och integration. Till den bilden hör dock att människor som har kommit hit för att söka trygghet för sig och de sina mycket ofta har mötts av misstänksamhet och fördomar inledningsvis – för att sedan accepteras. Därför är det de goda berättelserna vi behöver återaktualisera, för det är de bilderna som ger hopp och som hjälper samhället också i tider av ansträngning. I våra församlingar i Svenska kyrkan ser vi på många håll hur värdefulla perspektiv och engagemang tillförs av människor som kommit hit från andra länder. De hjälper till att bygga det som vi i framtiden kommer att uppfatta som ”typiskt svenskt”.
Människor som kommer hit behöver få känna sig välkomna och inte misstänkliggjorda. De som tar emot dem, i sitt arbete eller som volontärer, och stöttar och hjälper i vardagen behöver känna samhällets stöd, uppmuntran och tacksamhet.
Lucia är inte bara en högtid, Lucia var en person, och det hon påminner oss om är att det som är riktigt viktigt måste få kosta. Priset Lucia fick betala för att stå fast i sin tro, i sina ”grundvärden” var det allra yttersta. Det finns värden som man måste stå fast vid även när det blåser snålt i samhällsvinden, värden som ligger bortanför det materiella och provinsiella.
Vi behöver föra samtal om vad öppenhet och barmhärtighet betyder i flyktingkatastrofernas och folkvandringarnas tid, och ett sådant samtal behöver föras innan vi landar i frågor om kostnader, volymer och kontroll, eftersom det styr vad vi kommer att komma fram till i de senare frågorna. Och vi kommer att landa i olika slutsatser, precis som det ska vara i en demokrati.
Visst ska vi tala om migrationens utmaningar, men det är en stor skillnad om vi talar om utmaningar utifrån utgångspunkten att det är ett egenvärde att ta emot så få som möjligt – eller utifrån utgångspunkten att Sverige kan och bör vara ett gott hem för många människor med skilda bakgrunder. Av detta har vi goda erfarenheter i det samhälle som vi med stolthet och glädje kallar svenskt, och i detta hälsar vi med glädje Lucia välkommen.
Martin Modéus
Biskop i Linköpings stift, Svenska kyrkan