Foto: Magnus Aronson/Ikon

Predikan under festhögmässa med kyrkomusiksymposiet

Nyhet Publicerad

Festhögmässa med kyrkomusiksymposiet i Uppsala domkyrka och predikan av ärkebiskop Antje Jackelén på 14:e söndagen efter Trefaldighet (II), 220918: "Från Yesterday till evighetens morgon".

Text: Lukas 22:24-27 

”Lärjungarna kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.”

Jag minns debatten mellan teologiprofessorn som hävdade att det inte går att förstå tillvaron utan att tala om Gud och biologiprofessorn som lika envist hävdade att Gud är helt överflödig för att förstå tillvaron. Kampen om vem som var störst av de två fyllde rummet. Oenigheten var djup och den tycktes slutgiltig. Men någonting vände när samtalet kom in på musik. På frågan om vilken musik som berör mest sa biologiprofessorn: När jag lyssnar på Bachs h-moll mässa får jag alltid tårar i ögonen.

Den inbitna ateisten kan röras till tårar av musik gjord av en komponist som sa om sig själv: ”Jag är instrumentet som Gud spelar på.” Jag tror att det kan hända alla människor – oavsett ålder, kultur, bildning och tro – att vi blir så berörda av musiken att vi liksom kommer in i ett nytt rum, ett rum där musiken smälter samman med det som klingar i vårt inre utan att vi kan sätta ord på det eller ens är medvetna om det. I det rummet uppstår ett mer, ett överskridande av vad de fysiska öronen hör, något mer än ljudvågor som möter trumhinnor – en erfarenhet som jag tror att Natanael Beskow försökte klä i ord när han skaldade:

Vad intet öga spanar, / vad intet öra hör,

vad ingen tanke anar, / när Anden hjärtat rör,

ur djupen uppenbaras, / från höjden stiger ner:

Guds hemlighet förklaras / och tvivel är ej mer.  (sv ps 162:3)

Den heliga Birgitta hör i sina Uppenbarelser att hela kosmos framför en symfoni till Guds ära. Musiken kan få onda makter att bäva. Inte för intet berättar Bibeln hur kung Sauls psykiska lidande lindrades av den unge Davids spel på lyra (1 Sam 16:14-23). Den heliga Birgitta menar rentav att musikens existens bevisar Guds existens. Gud kommer till oss, rör vid oss, klädd i musik.

Och det inte bara genom kyrkomusiken. Paul McCartney berättar i sin självbiografi: ”Om jag har tur med mina sånger, så kommer de helt enkelt från öppen himmel … Det är inte som om jag skulle komponera. De inträffar helt enkelt.” Och ibland även i drömmen, som i fallet med världshiten Yesterday. Texten från den låten skulle förresten kunna tjäna som sammanfattning av dagens evangelietext – ur lärjungarnas perspektiv: Love was such an easy game to play / Now I need a place to hide away.

De var ju så på, lärjungarna! De älskade Jesus, de älskade vad de gjorde, de älskade att göra skillnad, men de konkurrerade också med varandra om vem som var störst och bäst. Och det gjorde de så olämpligt att de fick en ordentlig tillrättavisning av Jesus. Efter den kunde de skamset sjunga Love was such an easy game to play / Now I need a place to hide away / Oh, I believe in yesterday. 

Och Yesterday var detta:  De hade delat den sista måltiden med varandra, med all den tyngd och det allvar det innebar. Jesus hade tagit ett bröd, tackat Gud, brutit det och gett åt dem, med orden ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.” Och bara fem verser senare bråkar de om vem som är störst!

I den natt då Jesus vet att han ska fängslas, misshandlas och dömas till döden – i den stora krisens natt då de en efter en sticker iväg och gömmer sig i mörkret – i den natt då Judas förråder och Petrus förnekar – just i den natt sitter de och grälar om vem som är störst! Deras barnsliga gräl påminner mig om något jag såg i en av de många #FridaysForFuture aktioner för klimatet: en flicka som bär på ett plakat där det står ”When leaders act like kids, kids become leaders”. Som att hon hade sett hur Jesus ställde barnet i centrum och hört honom säga ”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” 

Ledarna sviker. Lärjungarna brister. Det är anmärkningsvärt, rentav imponerande, att den här berättelsen finns med i Bibeln. Visst hade väl den unga kyrkan behov av idolberättelser och helgonbiografier? Ändå föll den inte för frestelsen att städa bort misslyckandena: det opassande bråket, förnekelsen, sveken. Det säger något om det stora med kristen tro.

Sådana var de, lärjungarna. Sådana är vi. Fulla av motsägelser. Vi kan sitta till bords med Guds son och ändå förråda honom genom att svika vår nästa, planeten, oss själva. Vi kan ta emot kärlekens måltid där alla är jämlika och ändå slåss om vem som är störst.

Jesus kunde ha sagt: ”Skärp er nu! Visa lite respekt, för jag ska dö snart.” Istället förklarar han än en gång att han har kommit för att ge ett annat exempel än maktens män och kvinnor ofta ger. Kungar uppträder som herrar och makthavare låter sig gärna hyllas av folket. Så dock inte hos er! ”Med er är det annorlunda”, säger Jesus. Den som leder ska vara som den som tjänar, diakon´on. Lukas använder här inte substantivet diakon, di´akonos, utan just verbformen: den som tjänar. Det är inte titlar det kommer an på, utan det är den tjänande handlingen som är huvudsaken, och hjärtesaken.

I Jesu efterföljd kan vi aldrig tänka annorlunda än att det ledarskap som anförtros oss är en tjänst åt gemenskapen. Det blir så tydligt hos dirigenten som leder sin kör eller sin orkester. Ledarskapet är avgörande, men utan kör eller orkester blir det ju ett totalt stumt ledarskap. Bara som tjänst åt gemenskapen kommer det till sin rätt. Det gäller allt ledarskap i kyrkan som i samhälle och politik. Att vara chef och/eller ledare ska alltid varaen tjänst åt gemenskapen.

Inför det vi möter när vi går ut genom kyrkportarna och när ni som deltagit i kyrkomusiksymposiet vänder hemåt får vi två meningar med oss som börjar med det lilla ordet ”men”. Men med er är det annorlunda; men jag är mitt ibland er som er tjänare. Dessa två men-meningar är en ihärdig, lågmäld men verkningsfull protest mot en verklighet som präglas av allt annat än Jesu sinnelag.

Det finns situationer som håller oss i ett järngrepp. Då världen tycks mest bestå av girighet, maktbegär, kortsiktighet och aggressivitet. Alternativen krymper. Halvsanningar och lögner haglar och hopplösheten sträcker ut sina armar efter oss. Då vill vi kanske sjunga: Now I need a place to hide away / Oh, I believe in yesterday. Just då gäller det att lyfta upp dessa två protestmeningar: Men med er är det annorlunda; men jag är mitt ibland er som er tjänare. 

Jesus skickar oss ut ur våra gömställen. Och vi blir vissa om att vår tro inte är en rest från ”yesterday”, utan den är en gåva som Gud räcker oss varje dag på nytt – så att vi kan tro på morgondagen, och på övermorgon och på evighetens morgon, då Guds existens inte längre behöver debatteras av en teologiprofessor och en biologiprofessor, utan då livets träd med läkedom för folken grönskar fullt synligt och tillgängligt för alla och Gud själv torkar alla tårar från människornas ögon.

Vi är skapade för medmänsklighet och barmhärtighet. Jesus går före oss på vägen. Ja, han är vägen, sanningen och livet. Därför kan vi värdera konsensus högre än konflikt. Mot splittring, för enhet. Därför kan olika åsikter rymmas respektfullt i en gemenskap av tro och tillit. Om det är annorlunda med oss har vi möjlighet att skapa ett hänsynsfullare debattklimat än den råa ton som blivit så vanlig. Då händer det som Martin Luther beskriver så vackert i skriften En kristen människas frihet: Se, så flyter ur tron fram både kärleken och lusten till Gud, och ur kärleken ett fritt, villigt och glatt liv, i spontan tjänst för medmänniskan.

Det är detta vi firar med ord och musik i kyrkans stora och små rum. För att säga det, dagen till ära, med en vers ur Psalmer i 2000-talet:

Sjung om Jesus som oss samlar,

styrker oss med nådens ord.

Blinda ser och stumma talar,

Hungern stillas vid hans bord.

Fira Kristus, mänskosonen,

Guds förbund med sargad jord. (ps 918)

Amen.