Doftar det inte mer av långfredag i världen än av påsk?
Lukas 24:1-12
Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden. Halleluja!
I år känns det nog lite extra trotsigt att klämma i ända från tårna med denna urgamla påskhälsning. Kan vi verkligen glädjas över påskens budskap med bilderna från Butja fortfarande på näthinnan?
Doftar det inte mer av långfredag i världen än av påskmorgon?
Jag minns år då långfredagsmörkret känts avlägset. Då har vårsolens glans, livskraften och optimism varit så starka att det verkade malplacerat att tala om lidande och död. Om Guds egen son som dör på korset. Om mörker och hopplöshet. Om människors svek, bottenlös sorg och slutet på alla hoppfulla drömmar.
I år är det tvärtom. Långfredagen har kommit nära och vill dröja sig kvar. Oskyldigt utgjutet blod ropar till himlen. Förstörelse, tortyr och död fortsätter inte långt ifrån oss. Sorg, oro och rädsla är verkliga. Hoppfulla drömmar grusas varje dag.
I och för sig är det precis där påskevangeliets kvinnor är. Krossade drömmar, nyss vittnen till död genom avrättning efter tortyr. Djup sorg. De hade kunnat ge upp, sluta bry sig. Men se, det gör de inte. Något litet hopp måste finnas kvar. Eller är det pliktkänslan som håller dem uppe? I vart fall tar de sig upp ur sängen i gryningen för att göra i ordning Jesu döda kropp där i graven – det som inte hade hunnits med innan sabbaten.
De vet var Jesu döda kropp har lagts – för de hade inte blundat i den svåra stunden. De hade sett. Trots att de säkert fortfarande står under chock hittar de tillbaka, i gryningen den tredje dagen.
Samtidigt sitter lärjungarna ännu stilla bakom låsta dörrar. Inlåsta i skräck och förtvivlan. Som män har de kanske mer att förlora än kvinnorna, nu när Jesus är död. Så det blir kvinnorna som får tar itu med att ge begravningen en värdig avslutning.
Men, som vi vet, är stenen bortullad och kroppen inte där. ”De visste inte vad de skulle tro”, berättar Lukas.
De visste inte vad de skulle tro. Jag vet inte vad jag ska tro! Det år påskmorgonens gryningskänsla det! Den gryningskänslan är sällan helt bekväm. Men den kan vara början till en ny god insikt. Just när jag inte vet vad jag ska lita på och tro på! Det är i sådana gränssituationer som nya möjligheter öppnas. Så blir det också för kvinnorna vid graven.
Två ledtrådar får de. Två ledtrådar som hjälper dem förstå vad som är värt att tro på och rätt att lita på. Den första ledtråden kommer i form av en fråga: ”Varför söker ni den levande här bland de döda?” Sök efter Jesus på rätt ställe: inte bland döda fakta, inte bland själlösa argument. Sök Jesus i det liv som pågår, så länge det pågår. Vad hjälper det att diskutera graven när det är livet det gäller?
Den andra ledtråden som kvinnorna får är en uppmaning att gräva i minnet: ”Kom ihåg vad han sade till er när han ännu var fullt verksam!” Det finns så väldigt många minnen lagrade i våra hjärnor, ja i hela kroppen. Många fler minnen än vi någonsin kan bli medvetna om. Men så kommer det en pusselbit – en doft, en bild, ett ord – som gör att en minnesskärva dyker upp ur glömskan och blir meningsfull på ett helt nytt sätt, eller blir meningsfull för första gången.
”Först nu förstår jag!” Bilden klarnar, och en stark intuition säger att den är sann. Så går det för kvinnorna vid graven. De kommer ihåg vad Jesus hade sagt om sin död och uppståndelse. Minnesskärvan får liv. En mening träder fram, trots allt det kaotiska som händer runtomkring. De börjar förstå. En spirande känsla av självklarhet uppstår. Varför såg vi inte detta från början? Gryningskänslan byts till visshet.
Kvinnorna lämnar graven och berättar för lärjungarna och alla de andra att Jesus har uppstått från de döda. Och där skulle berättelsen ha kunnat få sitt lyckliga slut: alla begrep, alla ropade: Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden, halleluja, och firade en riktigt glad påsk.
Men nej. Det går inte så bra för kvinnorna. Lärjungarna tyckte att det bara var prat och trodde inte på kvinnorna, berättar Lukas.
Det är bara prat. Inget att tro på. Den repliken har ännu inte dött ut. Den fungerar fortfarande bra för den som vill hålla trons värld på avstånd. Som vill hävda förnuftets seger över trons berättelser.
”Bara prat. Inget att tro på.” Det kan vara farliga ord eftersom de misstänkliggör de berättelser och de riter som hjälper oss att leva, och förhoppningsvis även att dö, när den dagen kommer.
Bara prat: det är ett farligt omdöme om den tro och det hopp som rör sig inne i oss. Ganska arrogant också. Vi frestas att bli ordlösa i vår tro om vi får höra att det är ”bara prat”. Priset vi betalar är en inre ensamhet. Och en brist på ord när vi vill samtala om det som djupast angår oss – till exempel om hur vi håller hoppet vid liv, och kärleken. Eller om hur vi kan bejaka livet till fullo, utan att förneka att dödens krafter ständigt är närvarande.
”Bara prat”: En hemskt onödig replik som apostlarna kom med där. Och i slutändan rätt pinsamt för dem att de avfärdade kvinnorna på det viset.
Tack och lov blev ”bara prat” inte de sista orden hos alla. Petrus måsta ha tvivlat på sitt eget snabba omdöme. För han springer iväg för att se själv. Något entydigt bevis hittar han inte. Där är bara den tomma linnesvepningen som ligger kvar i graven. Han går därifrån ”full av undran över det som hade hänt”, säger Lukas. Och cirkeln börjar på nytt: Även han visste inte vad han skulle tro.
Välsignad vare den undran!
Välsignad vare människans undran! För den håller dörren öppen för möten med den levande Kristus, för upplevelsen av det himmelska mitt i det jordiska, för erfarenheten av liv mitt bland nöd och död.
Välsignad vare vår undran – som för oss till nya upptäckter om Guds verk i världen, bland oss och i oss.
Stilla veckan ligger bakom oss, samtidigt som den på sätt och vis pågår hela tiden. Vänners bittra svek och förräderi, förnedrande våldsspiraler, inte bara en utan många drabbade mödrar – och fäder – som ser sina söner och döttrar dö.
Hela livskampen ryms i stilla veckan. Allt går inte framåt och uppåt i livet. Det finns en korsvandring i varje människas liv.
Genom kunskap om livets avgrunder lägger stilla veckan och påskhelgen en stabil grund att stå på. Ljuset övervinner mörkret, livet segrar över döden, som lovats oss i dopet.
Det har hänt mycket sedan morgonen då kvinnorna var på väg till graven för att göra i ordning Jesu döda kropp. Gryningskänslan har bytts till visshet. Idag njuter vi frukten av generationers undran inför påskens evangelium. Många generationers böner och möten med den uppståndne, många generationers hårda tankearbete och ofta dyrköpta livserfarenhet har gett oss en rikedom av ord, musik, symboler och riter. De bär oss denna påskdag 2022, samtidigt som vi ska bära dem vidare till nya generationer.
Det händer att påskens budskap och livets riter blir stumma för oss. Det har hänt mig också. I vårt inre kan det vara vinter trots att våren spirar runt omkring oss. Livets seger över döden kan vara långt borta när vi står mitt i ett personligt eller kollektivt sorgearbete. Just då kan det vara ett stöd att veta att påskens budskap och livets riter hålls vid liv av andra. Därför är påskfirandet viktigt – även för dem som inte deltar, även för den som idag har svårt med ett jublande ”Halleluja!”
Den skatt som generationers böner och kristusmöten, generationers hårda tankearbete och dyrköpta livserfarenhet har gett oss hjälper oss att erfara ljus trots mörker, hopp trots förtvivlan, försoning trots synd och krig, liv trots död.
Gryningskänsla eller visshet – det går vilket som, men det behöver ropas överallt i Guds älskade värld: Kristus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden!
Amen.