Påsknatten 2018
Uppsala domkyrka
Lukas 23:55-24:12
#Kristusäruppstånden – eller: Bara prat?
Kvinnorna visste var Jesu döda kropp hade lagts – för de hade sett på. Trots att de stod under chock var de kapabla att hitta tillbaka till platsen, i gryningen den tredje dagen.
Lärjungarna sitter ännu inlåsta i sin skräck och förtvivlan. Det är kvinnorna som tar itu med det som ska göras för att ge begravningen en värdig avslutning. Men stenen är bortrullad från graven och kroppen inte där! ”De visste inte vad de skulle tro”, berättar Lukas.
De visste inte vad de skulle tro. Jag vet inte vad jag ska tro! I vissa lägen är den känslan den ärligaste som finns. Skäms inte om du känner så: Jag vet inte vad jag ska tro! Men håll samtidigt dina sinnen öppna. Varken din tro eller din otro är färdig en gång för alla. Nya erfarenheter och insikter kan föra oss alla framåt.
Kvinnorna vid graven fick två pusselbitar som hjälpte dem vidare. Den första kom i form av en fråga: ”Varför söker ni den levande här bland de döda?” Sök på rätt ställe: inte bland livlösa fakta, inte bland själlösa argument. Sök Jesus i det liv som pågår, så länge det pågår. Vad hjälper det att diskutera graven när det är livet det gäller?
Den andra pusselbiten är en uppmaning att gräva i minnet: ”Kom ihåg vad han sade till er” medan han ännu var fullt verksam! Det finns så många minnen lagrade i vår hjärna, ja i hela kroppen. Många fler minnen än vi någonsin kan bli medvetna om. Men så händer det något som gör att en minnesskärva dyker upp ur glömskan och blir meningsfullt på ett helt nytt sätt, eller blir kanske meningsfullt för första gången.
”Först nu förstår jag vad han egentligen menade!” Bilden klarnar, och en osviklig intuition säger att den är sann. Så går det för kvinnorna vid graven. Minnesskärvan får liv. Meningen i det till synes meningslösa träder fram. De börjar förstå. En ny känsla av självklarhet spirar. Varför såg vi inte detta från början?
Kvinnorna lämnar gravplatsen och berättar för lärjungarna och alla de andra att Jesus har uppstått från de döda. Där hade den stora vändningen kunnat komma: alla inser att Jesus lever, döden är besegrad och jubel rullar ut över hela Jerusalem och ända till Gaza. Så blev det inte. Det gick inte så bra för kvinnorna. Lärjungarna ”tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem”, berättar Lukas.
”Det är bara prat. Inget att tro på.” Den repliken lever än. Om bibelns berättelser sa en 44-årig uppsaliensisk fibertekniker i en tidningsintervju häromdagen: ”Det är historier som inte passar för människor som lever på 2000-talet. Det finns inte mer bevis för dem än för det som står i Spindelmannen.”
”Bara prat. Inget att tro på.” Den repliken fungerar bra för att hålla trons värld på avstånd. ”Bara prat. Inget att tro på.” Rappa ord, men också farliga ord eftersom de misstänkliggör de berättelser och de riter som hjälper oss att leva – och förhoppningsvis även att dö, när den dagen kommer.
Bara prat: om vi hör det omdömet om den tro och det hopp som rör sig inne i oss riskerar vi att bli ordlösa om det viktigaste i livet. Det blir ensamt. Och det är rentav farligt när vi inte längre hitta ord för det som djupast angår oss – till exempel om hur vi håller hoppet vid liv, och tilliten, och kärleken. Om hur vi kan bejaka livet till fullo, utan att förneka att dödens krafter ständigt är närvarande.
Nog låter det som en hemskt onödig replik som apostlarna kom med. Och i slutändan är det ju rätt pinsamt för dem att de avfärdade kvinnorna på det viset.
Tack och lov blev ”bara prat” inte de sista orden för alla. Petrus måste ha tvivlat på sitt eget snabba omdöme. Viljan att se längre än de egna fördomarna vann. För han springer iväg till graven för att se själv. Något entydigt bevis hittar han inte. Där är bara spåren av linnesvepningen. Han går därifrån ”full av undran över det som hade hänt”, säger Lukas.
Välsignad vare den undran! Utan den skulle vi knappast fira påsknattsmässa nu.
Välsignad vare människans undran! För den håller dörren öppen för möten med den levande Kristus, för upplevelsen av det himmelska mitt i det jordiska, för erfarenheten av liv mitt bland nöd och död.
Välsignad vare er undran – ni sju som döps och konfirmeras denna påsknatt! Som Petrus har ni gett er iväg för att se själv. Ni har mötts och samtalat om tro och liv. Och ni har hittat tillräckligt för att kunna säga: den korsfäste och uppståndne har berört mig. Jag vill leva i tro och kärlek.
Det har hänt mycket sedan morgonen då kvinnorna var på väg till Jesu grav med kryddor och oljor för att smörja hans döda kropp. Vi njuter denna natt frukten av generationers undran inför påskens mysterium. Många generationers böner och möten med den uppståndne, många generationers hårda tankearbete och ofta dyrköpta livserfarenhet har gett oss en rikedom av ord, melodier, symboler och riter. De bär oss denna påsknatt samtidigt som vi bär dem vidare till nya generationer.
Något händer när vi låter oss beröras av allt detta. Det händer något när någon döps och konfirmeras. När vi minns vårt dop och förnyar vår längtan och vilja att höra ihop med Gud, med varandra och med hela skapelsen.
Skatten av generationers böner och kristusmöten, generationers hårda tankearbete och dyrköpta livserfarenhet hjälper oss att se att denna natt är en natt av ljus. Som en gammal sång till påskljuset säger:
Detta är den natt då ingen längre fruktar mörkret, då natten lyser som dagen och mörkret är som ljuset – den natt då rättfärdighetens sol går upp med läkedom under sina vingar.
O saliga natt som bär bud om att Kristus har gjort dödens makt om intet och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset!
Liksom detta ljus lyser ibland oss, så må Kristi ljus driva mörkret ur våra liv.
Amen.