Patriarken och ärkebiskopen: ”Klimatkrisen förvärras när man gör en dygd av girighet”

Vi vet att de som bidragit minst till den globala uppvärmningen ofta drabbas hårdast av klimatförändringarna. Vi vet att sociala utmaningar som fattigdom, migration och den globala hälsosituationen är direkt förknippade med frågor om miljö och klimat. Det handlar om klimaträttvisa. Det handlar om hur vi människor interagerar med den natur som vi är en del av. Därför måste vi utgå ifrån det som djupast ger mening i våra liv. Därför måste vi tala om de uppoffringar vi kan göra gemensamt för att våra barn och andras barn kan ha en framtid.

Det är skillnad mellan våra behov och våra begär 

Klimatkrisen förvärras av livsstilar som gör en dygd av girighet. Dess lösning hindras så länge människor och natur enbart ses ur ekonomins och teknologins synvinkel. Först när vi faktiskt skiljer mellan våra behov och våra begär kan vi förverkliga rättvisa klimatmål. När lär vi oss att säga: ”Det är nog nu!”?

Det spelar roll hur vi tänker om och känner inför naturen. Är den en mekanism som snurrar på? Ett obegränsat råvarulager? Vårt rekreationsområde? Vår fiende? En plats av oändlig harmoni och balans? Ett skeende där ett ständigt krig om överlevnad pågår? Hur vi förhåller oss till naturen som skapelse avslöjar hur vi relaterar till självaste tillvarons grund – som vi har gett namnet Gud.

Vi har haft olika tyngdpunkt i synen på skapelsen

Kyrkorna i öst och väst har kommit att ha delvis olika tyngdpunkter i synen på människan och skapelsen.

Förenklat sagt har västlig tradition utvecklat en stark tilltro till rationalitet och naturvetenskap. Det har bidragit till ett avmystifierande av naturen och människans roll i skapelsen. Hemligheterna löstes upp i mätbarhet. Människan kom att förstå sig som härskare över naturen, inte som en förvaltare som ansvarar för och har omsorg om det hon inte äger. Betoningen hamnade på människans funktion.

Teologer i öst har i högre grad talat om naturen som ett mysterium som inte helt och fullt låter sig beskrivas ens med naturvetenskapens mest excellenta mätinstrument. Naturen kommer oss till mötes och visar sig för oss, men aldrig helt och fullt. Som människor är vi en del av detta mysterium. Varje människa är i sig ett kosmos i miniatyr, ett mikrokosmos. Här hamnar relationen i förgrunden. Den västerländska blicken har lätt att se för lite handfasthet och något romantiskt i detta. Men faktum är att en fullödig förståelse av vår roll som människor förutsätter båda perspektiven: funktion och relation, göra och vara.

Vi behöver rationell handling och existentiell förståelse

Det hör till att vara människa att vi kan förstå oss själva på djupet utifrån de relationer som vi är insatta i: till oss själva, till varandra, till hela skapelsen och till självaste tillvarons grund. Vi kan också skaffa oss en djup förståelse av vårt uppdrag som människor, vår funktion: för vad är vi här egentligen?

Med klimatkrisen för ögonen behöver vi satsa på rationell handling inspirerad av den bästa vetenskapen samtidigt som vi behöver en existentiell förståelse av hur och varför vi känner och agerar som vi gör. Att förstöra den biologiska mångfalden, att skövla skog och förstöra våtmarker, att förgifta vatten, mark och luft – allt detta är brott mot vårt uppdrag som människor. Teologin kallar det synd. Denna synd växer ur vår oförmåga att se jorden som vårt hem, ett gemenskapens sakrament. Vår naturliga miljö förenar jordens alla folk med allt levande på ett sätt som överskrider livsåskådningsmässiga skillnader mellan oss människor. Upplevelser av naturens skönhet betyder mycket för oss. Men vi är också skapta för en annan skönhet: att människor har livskvalitet, lever i samklang med naturen, möts i fred och hjälper varandra.

Nu efterfrågas andlig mognad

Om vi vill ha ett ekologiskt, socialt, ekonomiskt och andligt hållbart förhållningssätt till världen – och det måste vi! – så räcker det aldrig med individuella eller kommersiella lösningar. Därför är det andlig mognad som nu är efterfrågad. En sådan mognad innebär att kunna se skillnaden mellan det jag själv vill och det världen behöver. Den kan se att klimatkrisen bottnar i mänsklig girighet och själviskhet. Den kan lyfta oss bortom rädsla, snikenhet och i grunden osunda bindningar.

Om vi vill att teknologisk utveckling, rättvisa ekonomiska system, ekologisk balans och social sammanhållning samverkar för en hållbar framtid på vår jord, krävs också en omvändelse, ett nytt sinnelag. En förnyelse av vår mänsklighet (i ordets dubbla betydelse). Det räcker inte med att vi ger oss bara på symtomen om vi verkligen vill helande och helhet.

I likhet med påve Franciskus menar vi att vi är i brådskande behov av en humanism som förmår sammanföra olika kunskapsområden, inklusive ekonomin, för att forma en mer integrerad och integrerande vision. Vetenskap, politik, näringsliv, kultur och religion – allt som är uttryck för människans värdighet – behöver samverka för att ställa vårt jordiska hushåll på stabilare fötter. Verklig resning hos ledare och makthavare av olika slag visar sig när vi i svåra tider kan upprätthålla höga principer och tänka på det långsiktigt gemensamma goda. I dagarna ger Svenska kyrkans biskopar ut ett Biskopsbrev om klimatet som belyser dessa frågor mer ingående.

Klimatets deadline rycker närmare och närmare. Obeslutsamhet och försumlighet är dödens språk. Vi ska välja livet. Ge jorden möjlighet att läka, så att den kan fortsätta att försörja oss och så att folken kan leva i rättvisa och frihet.

Länk till texten på DN-Debatt 24 september