Soluppgång bakom buskar som fortfarande ligger i mörker.
Foto: Gustaf Hellsing/Ikon

När vänder det?

Det är vad vi alla just nu undrar. Kanske särskilt idag på påskafton. När vänder det så att vi kan umgås med nära och kära igen? När vänder det så att färre människor blir svårt sjuka eller dör? När kommer ekonomin igång och när kan människor gå tillbaka till jobb eller skola?

På påskafton väger det mellan död och liv. Det har gått åt fel håll. Jesus är död och begraven och hans vänner sitter isolerade. Ovissheten, oron och sorgen är stor. De håller på att förlora sitt livsverk, sin existens, sitt hopp.

På tredje dagen vänder det. I gryningen, när ljuset övervinner nattens mörker, händer det. Den tunga stenen som ligger framför graven rullas bort. Jesus uppstår. Han möter sina vänner med ord som Frid och Var inte rädda. Rädsla byts i mod och isolering blir gemenskap.

Påskdagen ger råg i ryggen åt en djärv förväntan just när det är mörkt och svårt. Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat, ljuset upplyser mörkret, livet segrar till slut. Bara ord? Ja, men ord med en seg kraft som rår på mycket. Tron som de ger uttryck för är inte flykt från verkligheten. Tvärtom, det är en tro som noga följer siffrorna för smittspridning, död och tillfrisknade. Tron föraktar inte vetenskap, men når längre än så. Tron ger andlig motståndskraft. Tron ger hopp.

De flesta av oss har aldrig tidigare upplevt en samhällskris som den vi nu är med om. Varken när det gäller gemensamma uppoffringar eller människans stora sårbarhet. Men varje kris innebär möjligheter och vägval. Hur vill vi egentligen leva med varandra på denna jord? Hur vill vi komma ut på andra sidan krisen?

I längden är oro och rädsla ganska dåliga rådgivare. Det är bättre om vi lyckas omvandla dessa känslor till omsorg och kärlek, med en blick som når längre än till oss själva. Nu behöver vi kraft och mod att hålla fast vid det vi innerst inne vet är rätt, sant och vackert.

Den tredje dagen vände det. Döden fick inte sista ordet då och inte heller nu. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för Gud är alla levande, alltid. Det sitter liksom i våra kyrkväggar. Och det är nog därför många upplever kyrkorna som heliga och trygga. Kyrkan är en bärare av hopp, en hamn för oro, en röst i förbön och en påminnelse om att kärlekens väg är den bästa.

När mycket stängs i coronatider fortsätter kyrkorna att hålla öppet. Verksamheten ställer inte in, men ställer om. Därför är det troligt att gudstjänsten i år kommer till dig, istället för att du kommer till gudstjänsten. Många lokala församlingar sänder andakter, gudstjänster och annan verksamhet online.

Det kommer en dag när coronakrisen är över. Även denna tunga sten ska rullas bort. Hur kommer vi då att leva i omsorg om varandra och skapelsen? Medan vi kämpar, ber, hoppas och arbetar oss fram till den dagen stiger den uppståndne in genom våra dörrar med sin frid.

Antje Jackelén, ärkebiskop

 

Texten är också publicerad i en annons, som publiceras på påskafton 2020 i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, GT, Göteborgs-Posten, Kvällsposten, 
Sydsvenskan.