Lyssna

Nyhet / Publicerad 24 oktober 2025

Kan inte detta få vara ett förtida vallöfte?

”Dina ord skapar mig, det är som en födelse”. Författaren Lars Ahlin sätter i boken ”Din livsfrukt” ljus på ordvalens betydelse för vår självförståelse. Det kan tyckas självklart, men så är det inte, skriver ärkebiskop Martin Modéus.

Berättelserna är många om hur människor har fått kränkande mejl eller brev och då faktiskt valt att kontakta avsändaren och förklara hur det kändes att få ett sådant brev. Och man har mötts av ett överraskat: ”Oj då, det var inte meningen.” Det kan synas vara en solskenshistoria och ett gott slut, men det stämmer till eftertanke. Ord drabbar, och ord skapar.

Många gånger har jag samtalat med olika samhällsföreträdare om detta. Ofta säger politiker då: ”Ja, du vet, vi kan stå i talarstolen och puckla på varandra, men sedan går vi tillsammans och dricker kaffe”. Då brukar jag svara: ”Men glöm inte bort att jag, som medborgare, inte är bjuden till kaffet. Jag hör inte det fortsatta samtalet.”

I medborgarnas minne hänger de hårda orden kvar, inte det vänliga kaffesamtalet. Och media är ofta skickliga på att fånga upp och förstärka hårda ord.

Ett mer mänskligt perspektiv uttrycks på ett gott sätt av Martin Luther, i Lilla katekesens förklaring till det åttonde budordet. Där uppmanar han oss, när det gäller medmänniskan att vi: ”har överseende med henne, talar väl om henne och tyder allt till det bästa”.

Människor lyssnar till sina ledare, på dem som fått förtroende att bära ansvar i höga positioner. Och ledarskap i den bemärkelsen handlar inte bara om statsbärande partier, utan om alla, utan undantag, som är talespersoner i samhället. I den bemärkelsen är alla organisationsföreträdare och ledare för både små och stora partier med och leder samhället.

 

En krönika från Dagens industri

Ärkebiskop Martin Modéus är krönikör i tidningen Dagens industri. 
Läs fler krönikor skrivna av ärkebiskopen.

Flera gånger har jag slagits av hur djupa och långvariga såren kan vara.

Och det där med kaffet är inte riktigt sant heller. Flera gånger har jag slagits av hur djupa och långvariga såren kan vara, efter hårda ord. Det är allvarligt både från den mänskliga sidan, och utifrån risken att människor drivs av sina sår, i stället för av sakfrågor, i ord och handlingar.

Som medborgare behöver vi vara varsamma, inte minst med våra valda företrädare, visa respekt och djup tacksamhet för de uppdrag de tar på sig. Och våra ord, till exempel på sociala medier, är politikernas arbetsmiljö. Så låt oss hjälpas åt att ge dem en god arbetsmiljö, och också uppmuntra och bejaka respektfullt tal.

Författaren och poeten Alf Henrikssons skrev, och det är värt att tänka på: ”Ett ord som en människa fäster sig vid kan verka i oberäknelig tid. Det kan framkalla glädje till livets slut, det kan uppväcka obehag livet ut. Ja, det påverkar livet på jorden – så slarva inte med orden!”

En biskopskollega från Tanzania har berättat för mig att relationen mellan muslimer och kristna på olika håll i det landet visar att av avgörande betydelse för relationerna i dag är hur respektive religions missionärer talade om ”de andra”. På 1800-talet. Det är en sanning som inte är begränsad till Afrika.

Hårda ord i dag om andra människor, grupper i samhället eller samhällsföreträdare är draksådd som kan ge oönskad skörd i generationer framåt. Och de kanske därför snarare framkallar än motverkar det som de vänder sig mot.

Att inte försöka få varandra att tappa ansiktet – det är en ”slagruta” att använda när vi formulerar oss. Känn efter i magen – vad är det egentligen jag försöker åstadkomma? Är det såren eller saken som driver mig?

En gammal kollega till mig formulerade detta, oslagbart, på ett sätt som jag sedan dess burit med mig: ”Vår uppgift är att ge varandra gott rykte”.

Om knappt ett år är det riksdagsval. Kan inte detta få vara ett förtida vallöfte – från oss alla till varandra?

Läs krönikan i Dagens industri.