Under fastetiden får vi stanna och fundera på vad, hur och varför. Vad är det att tro på Gud? Var finns Gud när livet blir omöjligt att leva? När krig, oro, hat och ondska visar sig på allt för många platser samtidigt?
Klagosången
Det finns en musikalisk tradition från 1600-talet som bygger på tonsättningar av de bibliska klagovisorna. Denna musikaliska genre kallas ”Lektioner i dödens skugga” (Leçons de Ténèbres) och den gestaltades framför allt i Frankrike under Stilla veckan innan påsken. Denna sorgefyllda musik gjorde mig för en tid sedan uppmärksam på en annan klagosångstradition från den plats där jag själv har mina rötter: de karelska klagovisorna.
Klagosången har genom historien haft en viktig plats i många kulturer. Den har funnits där som ett redskap för sörjandet; för sökandet efter sanning och mening. När sorgen fyller oss, då klingar våra kroppar i moll. Sorgen och andningen tvinnas till ordlösa sånger. Kanske är de nästan ohörbara för andra runt omkring.
Guds röst
Andningen gör oss levande. Den är både sorg och glädje. Andningen är Guds sanning och skapelsen ja, den andas. Denna Guds sanning ger både liv och kraft. Den tar emot mina klagosånger, mina tårar och min oro. I andningen finns allt Gud har skapat. Det ständigt pågående andandet blir till både sorg och helande. Det blir till bön och samtal med Gud.
Andandet visar på Guds röst i människokroppar. Guds röst är våra andetag. Som bär oss genom livet.
Guds röst klingar alltid inom oss. Och när vi under fastan stannar upp och lyssnar till våra egna andetag, då får vi vila i Guds sanning. Vila i dödens skugga där Guds ande alltid är oss nära. Där får vi tillsammans sjunga: ”Gud i dina händer får jag gråta ut. Gråten delar du tills den tar slut.”
(Psalm 769:3)
Elisabeth Laasonen Belgrano