Oavsett hur organisationen eller företaget klarar av att navigera i detta består medarbetarskaran av människor. Somliga medmänniskor och arbetskamrater skakar kanske av sig omvärldens turbulens, medan andra oroar sig. Och här finns ledare som ska möta detta.
Om planeringen av vårt arbete tillhör den del av livet som vi kan kontrollera, så finns de existentiella frågorna kvar och växer i betydelse. De tar också större plats i liv och medvetande. Optimist kan man vara när man har någon form av kontroll och handlingsutrymme. Men omvärlden utsätter oss i dag för större prövningar än så.
Skillnaden mellan optimism och hopp har i hög grad att göra med känslan av kontroll och upplevt handlingsutrymme. När optimismen inte räcker till måste hoppet ta vid som drivkraft om vi ska orka. Inte som ett sätt att blunda för verkligheten. Tvärtom är hoppet det som ger drivkraft i de lägen där vi inte har verktyg för att kontrollera omständigheterna.
Hopp är inte bara den förtvivlades sista utväg. Det är lika mycket en aktiv process för att våga tro på en bättre framtid och att skapa mening för sig själv, sina medmänniskor och medarbetare. Hopp går att odla.
I sammanhang som bär motståndskraft mot livets påfrestningar ser jag ofta en sorts ”hoppets arkitektur”. Den består av fyra faktorer som skapar en robusthet i livet och motståndskraft i påfrestningar.
Den första faktorn handlar om gemenskap, alltså att söka andra människor som jag kan dela osäkerheten med. Det kan vara en arbetsplats, en kyrka eller ett fotbollslag. Ofta, men inte alltid, fungerar familjer så. Varje sammanhang har sina styrkor och sina svagheter, men hellre än att leta efter de fullkomliga sammanhangen behöver vi använda de sammanhang vi har.
Den andra är att ha ord för det man känner och ord för den värld och det liv man längtar efter. Både rädsla och längtan behöver få plats. Meningsbärande berättelser är också sådana ord, alltså berättelser som inte nödvändigtvis har ett lyckligt slut men där jag kan spegla mig i människor eller roller som ger mig kraft. ”Någon har varit där före mig” är ett sätt att uttrycka det. Ur mitt perspektiv fungerar förstås Bibelns berättelser så, men det finns många andra exempel i världslitteraturen.
Som kristen använder jag ordet bön för den tredje faktorn. Med det menar jag allt från den där sucken ”måtte detta gå väl”, som vi alla kan undslippa oss, till mer medveten formulering. I det breda perspektivet ber vi alla, somliga till Gud. Jag sträcker mig utanför mig själv, för att ta stöd i något som inte bara är jag. Någon eller något tar emot när jag faller.
Handling är den fjärde faktorn, ett oöverträffat sätt både för att svetsa samman människor och för att få utlopp för allt från frustration till skaparkraft. Gör något för en medmänniska, möt grannarna genom grannsamverkan eller ge en gåva till behövande. Stort eller smått – det viktiga är att göra något som gör skillnad.
Genom gemenskap, ord, bön och handling kan vi vandra framåt och kalla fram hoppets kreativitet, oavsett vem vi är.
Om en vecka inträffar vintersolståndet. Det är som mörkast nu. Hoppet lär oss att det snart vänder. Ljuset kommer.
Martin Modéus
Ärkebiskop i Svenska kyrkan