– Boken är tänkt att vara som en liten bibel, säger Pia. Den ligger mig varmt om hjärtat.
Berättelsen tar upp Pias resa till Karelen, men också teman och tankar om uppväxten och händelser i krigen mellan Finland och Sovjetunionen på 1940-talet.
Under uppväxten var det underförstått i familjen att man inte fick prata om upplevelserna under kriget. Pia minns att man sade ”ni kommer aldrig att förstå”. Ändå finns det några få tillfällen då hennes far talade om det som hänt honom.
Stolthet med ny identitet
För ungefär tjugo år sedan drabbades Pias far av Alzheimers sjukdom och han dog år 2010 i sviterna av den.
– När han gick bort, fick jag tillåtelse att göra som jag ville. Det var som en dörr som öppnades. Det var en frihetskänsla, men också sorg i det.
– Först gjorde jag bilder, men kunde inte prata om det. När jag sedan började att prata, insåg jag att det här var viktigt.
– Jag gjorde en bok och historia som jag själv skulle vilja läsa. Man kan läsa boken som en reseberättelse, men också som en skildring av Finlands historia.
– Men det har funnits stunder då jag har tvivlat på att min berättelse är intressant. Varför skulle någon vilja läsa det här?
– Jag visste ingenting om det som varit, men jag ville lära mig mer om
Karelen och min familjs historia. Det finns många sverigefinnar som är som jag.
Boken blev startskottet till en ny stolthet och identitet.
– Jag är väldigt stolt över mitt finska arv. Nu vill jag bada i allt finskt och lära mig mer. Boken har öppnat en kran som jag inte vill stänga av.
– Det känns som om jag har kommit ut, eftersom jag har hållit det tillbaka så länge. Nu ger jag mig rätten att göra det jag behöver göra för att må bra.
Tamara-kusinen öppnar familjens historia
Med resan väcktes också intresset för det finska språket, som hon inte lärde sig som ung, men som hon nu studerar. Pia talar engagerat och varmt om studierna i finska på Stockholms universitet och vill lära sig mer om Finland som land, dess liv, kultur och litteratur.
– Tänk att få läsa Aleksis Kivi ”Sju bröder” och prata om den med andra!
I samband med resan till Karelen lärde Pia känna sin äldre kusin Tamara, som nyss har fyllt nittio år. Nu har de ofta kontakt med varandra.
– Tamara är en riktig karelare. Hon är en sådan härlig person, gästvänlig, glad och sprallig. Hon är tacksam för att jag har hittat intresset för Finland.
Genom Tamara fick Pia lära känna sina släkts historia. Det blev en öppning in i det som hennes far aldrig talade om.
Karelen – det förlorade hemmet
Boken blev också en ingång att förstå de berättelser som rörde evakueringen av Karelen. På båten till Helsingfors, som skildras i boken, träffade Pia en grupp krigsveteraner. Hon fick höra deras historier om kriget, om Karelens skönhet och sorgen över en förlorad hembygd.
– Jag var ovetande om den här historien, säger Pia, men jag har nu rätt att uppleva den. Jag mötte en del veteraner och med dem fick man vara väldigt försiktig och inte klampa in i deras upplevelser.
– Bland resenärerna fanns det ett distansförhållande till Karelen idag. De var både arga och ledsna över det de såg. Samtidigt pratade folk om hur fint och bra det hade varit där.
Många har hört av sig
Boken ”Karelen!” har fått ett gott mottagande. För Pias del har den inneburit en inre upptäcktsresa, att komma ut och vidare och få veta mer om sig själv. Pia tänker inte särskilt mycket på boken just nu.
– Den ligger och puttrar, folk upptäcker den pö om pö, säger hon. Och nu vill jag ta till vara på energin jag har fått av att jag lyckades ge ut min bok.
– Tack vare boken har jag fått så många brev, e-post och telefonsamtal från finska människor som velat berätta och dela sin historia. Nu är man stolt över att vara finländare; det är nästan hajpat att vara från Finland.
