Julförberedelserna nådde sin kulmen. Tidigt på morgonen vaknade vi och hoppade upp och sprang runt i huset. Julen var på plats!
Julgranen strålade i kapp med våra glittrande ögon, och jag minns särskilt hur jag själv gick runt och blev glad över mötena med tomtar och julplanscher som jag hade glömt sedan förra året. Jag har ett stråk av julnostalgi inom mig.
Sådana jular har inte alla, och mycket smärta bärs av många i nya och gamla julminnen.
Det finns ändå många historier som liknar min, mer eller mindre retuscherade av minnets barmhärtighet. En del skulle nog också tillägga: ”Jag smög upp och tjuvtittade genom nyckelhålet. Jag kunde inte riktigt hålla mig …”.
På sätt och vis kan man säga att hela poängen med julen är ett sådant nyckelhålstittande. Genom de olika symbolerna kikar vi in i olika aspekter av livets mysterium, här iklädda julens symbolspråk. Men evigt aktuella.
Livet och döden, fattigdom och rikedom, smärta och helande, flyktingskap och välkomnande. Stjärnan, de levande ljusen, musiken, julkrubban – listan kan göras lång över sådant som har djupbetydelse under den glittrande ytan. Den som är nyfiken får leta. Så fungerar symboler och bilder i både den kristna tron och andra religioner. Både tröst och utmaning döljer sig i det som finns mitt framför våra ögon. Det är så det ska vara. Titthål.
Detta att se igenom en bild eller symbol för att ana en djupare verklighet blir ännu tydligare i den kristna ikon-traditionen. Ordet ”ikon” är grekiska och betyder ”bild”. I dag används det ofta om något som är ”jättebra”: en ”ikonisk” prestation eller en ”ikon” bland skaran av artister.
Närmare den egentliga betydelsen kommer vi i ”ikonerna” på datorns skrivbord; när jag klickar på dem så öppnas en större verklighet. Poängen är att det bakom ikonen döljer sig något mycket större.
”Den kristna teologin påminner om att det lilla barnet är ett titthål in i Guds hjärta”
Dator-användningen är ändå bara en härledd betydelse. En ikon, i kristen bemärkelse, är en bild som öppnar en andlig verklighet när jag begrundar den. Eller rättare sagt: jag ser ”igenom” ikonen, eftersom den vill leda in min blick i livets och Guds mysterium.
Ikonen är ett titthål för begrundan, och ordet ”begrundan” är valt eftersom ikonen är en del av långsamhetens och eftertankens kultur. Stanna. Iaktta. Begrunda.
Och tvärtom. Ikonen tittar också på mig och ser igenom mig. Nya perspektiv öppnas hos Gud och hos mig själv. Relationen djupnar.
Detta handlar inte bara om exklusivt religiösa frågor. Här ryms hela livets spann med språk och bilder för att hantera allt från den djupaste smärta, till den största glädje, från känslan av tomhet till att vara uppfylld – av något.
Bilderna och symbolerna kan vi bejaka, bearbeta eller bråka med. Poängen är att få skriva in sitt eget liv i en större helhet och därigenom få tillgång till språk och symboler som hjälper oss att hantera tillvaron oavsett om vi tror bokstavligt, bildligt eller inte alls.
Vilka existentiella frågor som är aktuella för oss varierar genom livet. En del av denna krönikas läsare har små barn – eller barnbarn – som kanske ska introduceras i julens traditioner. Det väcker många tankar. Andra stannar upp i glädje eller vemod inför någon aspekt av den brokiga väv som livet bär och som julen diskret påminner om. Dessutom, vilket vi vet men kanske inte vill tänka på: för några av oss är detta vår sista jul. I min egen ålder kommer den tanken allt närmare.
Julen tar sin utgångspunkt i ett litet barn, och många av oss som fått barn eller levt nära barn har nog upplevt barnet just som ett titthål in i livets djup. En ikon. När vi ser ett nyfött barn fylls vi av förundran. Närmare upplevelsen av underverk kommer vi sällan.
Vi stannar upp inför underverket – det underverk som livet självt är. Det är detta som uttrycks i den frusna bilden i julkrubborna av herdarna och de vise männen inför Jesus i krubban. Stanna upp, bli stilla; här finns mer att upptäcka.
Hur vi väljer att hantera det varierar, men den kristna teologin påminner om att det lilla barnet är ett titthål in i Guds hjärta. En ikon som pekar mot ett större djup. En djupare berättelse om Gud.
Jesus föds bland de allra enklaste, i en familj som snart skulle tvingas på flykt, i fattigdom och utsatthet. Julens berättelse handlar om att Gud träder fram på ett oväntat sätt – som ett barn mitt i allt detta. När vi ser på det här barnet kan vår förundran få en riktning: vi anar något större bakom det lilla.
Jag delar gärna ett citat som skickats till mig på sociala medier inför julförberedelserna, och det sammanfattar mycket av julens utmaning och tröst: ”Det finns många människor som vill bli gudar, men bara en Gud som vill bli människa”. Det är en iakttagelse med möjlighet att titta djupare i.