Snön hade fallit och inga spår fanns framför hans steg. Han visste vart han skulle och kände varje buske och varje träd. Stenarna mötte hans skosulor med en slags ömhet, som om de ville säga ”hos oss kan du var trygg - här finns ingenting att vara rädd för”.
Han hade tillbringat dagen hos farmor på andra sidan sjön. De hade gjort vad som alltid brukade göras så här strax innan julen. De vackra långa ljusen hade doppats i stearin. Hela dagen hade han och farmor gått runt i köket. De trivdes att vara tillsammans i tystnad.
Men ibland kom orden - och hans stora frågor. Varför blev det som det blev? Varför? Farmor stannande. Hon tittade på honom med sorgsna ögon. Han visste att det gjorde ont i henne. Ville att alla de hon fött skulle vara samlade runt omkring henne. Nu var det bara sonsonen som kom - hennes sorg var oändlig. Hon vände sin blick emot fönstret och viskade: ”Vi hade ingen mat. Vi hade ingen värme. Vi hade inga ljus.”
Han kände hennes tunga sorg. Att förlora sina älskade barn. Och han hatade kriget.
De hade ätit nybakt bröd och skurit av den stora julosten. Ätit av pepparkakorna och druckit det kryddade teet. Nu skulle han bara ta sig hem till mor och far på andra sidan sjön.
Allt detta tänkte han medan han gick genom skogen. I mörkret ville han bara tänka på ljusen. Lågorna som påminde om dansande änglar.
Han stannade till och slöt ögonen. Lyssnade: Jo … någon sjöng en bit längre fram. Ljusa röster klingade som spröda silverklockor i den kalla luften. Vem sjöng dagen före jul inne i den mörknande skogen?
Han öppnade ögonen till en smal springa och rösterna blev till kroppar. Det såg ut som om de hade små, små vingar och rörelserna var som en ringlande dans i sången.
Han stod där som uppslukad. Så fick han en känsla av att någon var alldeles bakom honom och han vände sig försiktigt om: En fågel med stora svarta ögon satt på en gren. Han tyckte att den sa: ”Vi har väntat länge på att du skulle komma för att fira ljusets ankomst med oss. Visst är det vackert?”
"Är detta möjligt?" tänkte han. Så mindes han farmors ord när hon kramade om honom i farstun: ”Gå varsamt mig pojk: Du bär på ljus som kommer lysa i mörkret.”
Fågeln flög ner från sin gren och fram till de dansande änglarna, för nu såg han tydligt att det var änglar som väntade på honom.
”Kom. Kom hit och var med oss!” ropade de. ”Låt ljuset lysa i mörkret!” Det var farmors ord som kom tillbaka med änglarnas röster. Så förunderligt. Det var som om farmor och änglarna visste allt redan långt innan han själv nu hörde orden.
Änglarna stäckte ut sina händer och vinkade honom närmare. Och han steg in i gemenskapen runt elden. Fler fåglar kom flygande och sången fick ny kraft. Änglasång och fågelsång blandades med hans egen ljusa pojkröst. Och mitt i allt kunde han uppfatta att hela sjön nu var fylld av små båtar: de bar änglar som alla höll ljus i sina händer.
Två av änglarna tog hans händer och förde honom sakta ner i en av båtarna. Han satte sig ner och såg sig omkring. ”Vart för ni mig?” frågade han dem. ”Vi för dig dit, där du hör hemma.”, svarade den ena ängeln, ”Var inte rädd. Du är aldrig ensam.”
Det var så vackert och förunderligt. Så kände han hur han sjönk ner i botten på båten. Någon la försiktigt en varm yllefilt runt hans kropp och sjön vaggade honom lugnt ut över den vida grå ytan.
”Armas … Armas…” - En röst viskade nära hans kind. ”Vakna min pojke. Det är julafton!”
Hemmet doftade av gran och kryddor. I fönstret hade mamma tänt två av hans och farmors ljus. Hon hade också satt fram änglarna och fåglarna som alltid brukade sitta på fönsterbrädan. Från den gamla grammofonen hörde han sången:
”Sing, choirs of angels; sing in exultation;
sing, all ye citizens of heav'n above!
Glory to God, all glory in the highest!
O come, let us adore Him …”