Chefskap innebär många gånger att man är ensam, och i få sammanhang finns så mycket gemensam erfarenhet av ensamhet – som inte delas.
Våndan över beslut som behöver tas, våndan över beslut som tagits. Undran över vilka konsekvenser som kommer i nästa steg. Eller känslan när det faktiskt inte gick bra: laget lyfter inte i tabellen, eller så pekar siffrorna åt fel håll i bokslut eller medarbetarenkäter.
Mitt i detta finns svårigheten att dela med andra, kanske på grund av att kulturen inte gynnar delandet av svaghet. Kanske för att de inre drivkrafterna att blotta sig inte räcker till.
I ”kyrkoåret” finns ett flöde av teman och bibeltexter som går genom året, för meditation och fördjupning. På så sätt blir ett pärlband av existentiella frågor synliga. Påskens brottning med liv och död, sommarsöndagarnas frågor om mänsklig mognad, är ett par exempel.
Nu har vi kommit till den sista söndagen på kyrkoåret, som av tradition kallas domssöndagen. Här står ansvar och dom i fokus. Precis det där som kan försiggå i mitt eget inre. Jag ställs inför mitt ansvar, dömer mig själv, eller tror mig dömd av andra.
Förr i tiden var det här de gamla helvetespredikningarna dök upp. Här dras de långa linjerna ut, med fokus på livslinjer snarare än på kvartalsrapporter. I dag är kanske inte perspektivet att ansvar leder till helvetet, men att det kan upplevas som ett helvete att bära ansvar.
Skillnaden mellan två ord, trohet och trovärdighet, hjälper mig att navigera i ansvaret. Ibland talar organisationer och företag, om att vi behöver göra saker ”för vår trovärdighets skull”. Det är ett farligt perspektiv, för trovärdighet handlar om yta och om vilket intryck vi vill göra på andra.
Den som börjar manövrera för att stärka trovärdigheten – att putsa på glorian – hamnar snart i moraliska konfliktsituationer; hur ska jag göra för att människor ska tycka att jag, företaget eller organisationen är bra? Diskrepansen mellan yta och kärna kan bli förödande, och det är där uttrycket ”allt är inte guld som glimmar” passar som allra bäst.
Trohet är något annat. Det handlar om att leva i kontakt med sitt hjärta och sitt samvete, med sina grundläggande värderingar, med sitt företags mänskliga hjärta. Att ta ansvar för beslut som fattats i trohet är en helt annan sak än att ta ansvar för beslut som fattats för trovärdighetens skull.
Dessutom är det faktiskt mycket lättare att samtala med varandra om trohetens konsekvenser än om konsekvenserna av försök till trovärdighet.
Med mitt språk försöker jag leva i trohet till Gud, men det finns andra sätt att uttrycka det. Martin Luther hade ett finurligt sätt att bredda uttryckssättet. Han sa: ”Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tar sin tillflykt till”. Det som alltså inte bara är min ”värdegrund”, utan värdegrundens fundament. Mot detta finns mitt primära ansvar. Det är ett friskhetstecken om vi lever i bävan inför detta. Men det viktigast i livet behöver vi bära tillsammans.
Det sägs att delad glädje är dubbel glädje, och det är säkert så. Men framför allt är delad smärta ett gemensamt bärande. Lättnaden när min egen vånda är igenkännbar hos någon annan. När händer sträcks ut i det sammanhang där jag trodde jag var som ensammast.
Martin Modéus
Ärkebiskop i Svenska kyrkan