God morgon, Gud!
Om man nu kan säga god morgon idag.
De senaste åren har varit riktigt pandemiöken, även om jag för övrigt trivs bra för mig själv. Och nu när pandemin släpper, så får man ängslas över allt som händer i Ukraina just nu.
Gud, skulle det inte vara möjligt att flytta på sådana folkledare som är mer intresserade av sin egen makt än om sitt eget folk.
Jag är tacksam, Gud, för soliga dagar, för hoppets tecken mitt i vintern. Det gläder mig, när det börjar droppa och isen smälter bit för bit.
Låt solen smälta också själens bottenis.
Låt ljuset röra vid sår och gamla krigsminnen som har förtigits.
Låt koltrasten sjunga en gång till om den nya våren.
Ibland, tänker jag Gud, hur det skulle ha varit, om jag inte hade valt att flytta hit.
Många kunde inte ens välja, när det inte fanns arbete i hembyn.
Jag tänker på vad anpassningen har kostat mig och vilken språklängtan jag hade sluppit.
Och mina barn hade lärt sig finska ordentligt.
Tack Gud, för att språkets dvärgbjörk lever trots allt och att det spirar nya blad.
Tack, Gud, för att du inte glömmer oss och att du är med mig i min vardag, här bredvid mig, vid kaffebordet.
Jag är inte så religiös, det vet du redan, men jag talar gärna med dig. Vi tittar tillsammans på grannens katt och delar glädjen över en guldmedalj i OS. Och om finländare inte vinner, så kan man glädja sig över svenska framgångar.
Idag är ändå tankarna mest hos människor i Ukraina. Glöm inte dem! Välsigna också människor i Ryssland som dras med sin ledare, välsigna hela vår värld, ge oss fred!
Amen