När vi närmar oss den nordvästra delen av Kenya, inte långt från gränsen till Sydsudan och Uganda, landar vi på en enkel grusbana vid ett gigantiskt flyktingläger.
Jag har kommit till Kakuma som är ett av världens största flyktingläger. Hit kommer varje dag nya flyktingar, bland annat från Sudan och Sydsudan. Med sina över 300 000 invånare är Kakuma större än Uppsala, Sveriges fjärde största stad – men utan dess resurser, sociala system, infrastruktur eller trygghet.
I världen är 300 miljoner människor i behov av humanitärt stöd och skydd. 120 miljoner människor har tvingats på flykt. Av dessa är 58 procent internflyktingar i sina egna länder. Av de 42,5 miljoner människor på flykt utanför sitt lands gränser befinner sig endast 25 procent i västvärlden. Om vi räknar med att ”västvärlden” omfattar ungefär en miljard människor motsvarar därmed vårt gemensamma flyktingmottagande bara en procent av västvärldens befolkning.
Västvärldens nedskärningar i biståndet har dessutom satt Kakuma under betydande press. Nedskärningarna skördar människoliv.
Utifrån det perspektivet är det nog lätt att förstå att jag blir varm i själen när jag i Kakuma möter arbetsterapeuten Collins Juma som arbetar med barn och ungdomar med funktionsnedsättningar.
Jag får vara med när han tar emot Awou Lual Nyie, 22 år, som har en hjärnskada som påverkar hennes rörelseförmåga. Hon kom hit från Sydsudan för drygt ett år sedan. När Awou anlände kunde hon inte öppna sin hand. I dag kan hon greppa föremål, kommunicera på swahili och engelska och delta i det sociala livet. Det är frukten av målmedveten terapi – ett konkret resultat av bistånd som når fram och som gör stor skillnad för en enskild person.
Men arbetet sker under tuffa förhållanden. Antalet psykosociala rådgivare i Kakuma har, av ekonomiska skäl, nyligen minskat från åtta till två – för 34 skolor. Barn och ungdomar som behöver hörapparater eller proteser får ofta vänta förgäves. Ändå fortsätter Collins och hans kollegor, med stöd från bland annat Act Svenska kyrkan, att skapa möjligheter, varje dag.
Utanför huset spelar jag fotboll med Nyok Mabior Malual. Han behandlas för balansproblem, men hans flinkhet med fötterna får mig att känna mig otymplig. Och han drömmer om att bli fotbollsproffs. Resurserna som trots allt finns ger unga möjlighet att kliva fram, de får hjälp med sina problem. Det är rörande att se hur personalen på centrat kan nå stora resultat med så små medel. Här får uttrycket ”varje krona gör skillnad” en bokstavlig innebörd för mig. Men minst lika viktigt är att hjälpen ger Nyok möjlighet att börja drömma om en bättre framtid. Drömmar ger kraft, och när många drömmer tillsammans kan samhällen förändras.
Långsiktigt bistånd handlar om människor. Om att förändra attityder i samhällen där barn med funktionsnedsättning som fortfarande göms undan. Om att ge föräldrar stöd att våga låta sina barn gå till skolan. Om att skapa förutsättningar för liv där människor får möjlighet att leva i frihet och att komma till sin rätt.
Berättelsen från Kakuma visar att långsiktigt engagemang ger resultat, bygger samhälle och förändrar liv. Det är ett uttryck för Jesu ord om att älska vår nästa att se den som lider och att ställa sig på samma sida med människor och skydda deras okränkbara värde.
Awou, Collins och Nyok kommer alltid att finnas kvar i mitt minne. De gav mig hopp om världens framtid. Jag fick följa med en liten bit i deras drömmar.