Att mitt liv är ändligt vet jag, men vad drar jag för slutsats av det? Att det gäller att maximera allt så att jag hinner med så mycket som möjligt under den begränsade tiden? Eller att begränsning är inbyggt i själva skapelsen – och därmed kanske till och med något gott?
Expansion, prestations- och hastighetsökning är i dag nästan moraliska imperativ. Kanske är den psykiska hälsan i landet en diskret harkling från en hovmästare med en nota i handen. En påminnelse om att det fanns en kostnad i detta som vi inte riktigt såg.
Från min tid som ung präst minns jag några ord från en äldre person som levde i en fattig miljö: ”Jag minns när mor stod lik på logen”. Orden drabbade mig. Döden var så nära livet. Den gav perspektiv.
Ur begränsningen växer en särskilt typ av livsvisdom. På alla plan är mitt liv begränsat, hur jag än bär mig åt. Också vår jord har gränser för vad den tål.
I dagens samhälle återberättas illusionen att alla val ligger på mig själv. Utan ”begränsnings-insikt” kan det bli en tung börda. Inte minst ser vi det i det stora antalet snabblån och bilder i sociala medier av liv som i välstånd och perfektion är helt gränslösa. De få som lyckas nå det vittnar inte sällan om tomhet.
För mig är min dödlighet en nyckel till att handskas med begränsningens svårigheter och möjligheter. Den är inte förhandlingsbar, och den ger en sann bild av livet.
I kyrkans sammanhang påminns jag ofta om livets begränsningar. Stunder av vaka vid dödsbäddar, att finnas nära fattigdomen, om diakonalt stöd till människor vars gränser är så snäva att det gör ont. Och döden är en levande verklighet i begravningar och sorgearbete.
Centralpersonen i den kristna tron, Jesus, är dessutom det synbara tecknet på att Gud själv begränsar sig och blir människa. Han föds. Och dör.
Men i allhelgonatid påminns vi, i dödens närhet, om att Jesu uppståndelse från döden antyder att övervinnandet av den yttersta gränsen faktiskt finns – men att den är ett Guds mysterium och en Guds gåva.
Eftersom begränsningen är inbyggd i skapelsen så kliver meningsfrågan fram och ställer sig långt fram i ledet. Jag kan ha hundra viktiga saker på dagordningen. Begränsningen lär mig att det inte har någon större betydelse om jag gjort 15 eller 20 av de hundra när dagen är slut. Men det har betydelse vilka 15 saker jag fått gjorda.
Filosofen Mats Furberg skiljer mellan ”mening-med-livet” och ”mening-i-livet.” Mycket förenklat är det första påståendet givet utifrån, det andra skapar vi själva.
För mig har det blivit en användbar tankemodell. Även om vi inte tror på en given mening så kan vi leva meningsfullt. För min del tror jag att båda är verkliga, och att de hör ihop.
Det gamla ordet ”förnöjsamhet” fungerade som en sorts signalord för att man förstått begränsningens välsignelse. Ordet ger mig lite dubbla känslor, för det har förstås också använts för att motivera ekonomiska orättvisor. Men det har även en god poäng, för begränsningen lär mig att leta efter livsmeningen, i stället för att tänja omöjliga gränser för att få så mycket som möjligt.
Begränsning är inte alltid till för att övervinnas. Den kommer också som lärare i visdom. Rätt hanterad är begränsningen en välsignelse, något att öva sig i.
Martin Modéus
Ärkebiskop i Svenska kyrkan