Ärkebiskopens svar till Migrationsverket

Ärkebiskop Antje Jackelén har svarat på brevet från Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik angående en incident på förvaret i Gävle. Här är ärkebiskopens svar i sin helhet.

Uppsala 11 mars 2020 

Bäste Mikael,
Jag vill inledningsvis uttrycka min uppskattning för vårt senaste samtal den 6 februari då vi möttes på Migrationsverket å Sveriges kristna råds vägnar. Då talade vi om situationen på de kollektiva asylboenden och på förvaren samt om konvertiter i asylprocessen där det som är väl känt inom kyrkorna finns en fortsatt kritik mot migrationsverkets hantering. 

Jag tror att vi är överens om att det var ett öppet och dialoginriktat samtal om svåra och komplexa frågor. Vi uppnådde en enighet om problembilden i många av våra frågor och vi var överens om att fortsätta och följa upp dialogen.

Sedan dess har jag också haft möjlighet att besöka ett av Migrationsverkets utreseboenden, bekantat mig med verksamheten på plats och fått bekräftat hur värdefullt kyrkans diakonala och själavårdmässiga arbete är för de boende och inte minst för er personal. Särskilt förmågan att ”lyssna färdigt” och att härbärgera ibland outhärdliga berättelser lyftes fram.

Det är således gott att höra att det arbete som Svenska kyrkan bedriver vid förvaren värdesätts av Migrationsverket. På samtliga av Migrationsverkets sex förvarsorter finns en medarbetare i den lokala församlingen som inom ramen för sin tjänst besöker förvaret, ofta en diakon eller diakoniassistent. På några orter finns också besöksgrupper som går tillsammans med medarbetaren. Som besökare på förvaret är vi framför allt medmänniskor och själavårdare. Det handlar om att finnas tillgänglig för samtal, att lyssna till de förvarstagnas berättelser, prata över en kopp kaffe eller kanske göra någon aktivitet som att spela spel tillsammans. Både dop och nattvardsfirande förekommer. Ofta handlar det också om att ta emot den ilska, sorg och förtvivlan som finns hos de förvarstagna.

De medarbetare i Svenska kyrkan som inom ramen för sina tjänster besöker förvaren ingår i ett nätverk som har regelbunden kontakt med varandra för gemensamt lärande och reflektion över sitt uppdrag. De kan också ta stöd i varandra när det dyker upp frågor om förhållningssätt och vägval som rör deras besök vid förvaren. Samverkan dem emellan är viktigt just för att försäkra oss om att det finns en samsyn bland medarbetarna om sin roll och uppgift på förvaren.

Vad gäller den präst som du hänvisar till i ditt brev så har denna person, såvitt jag vet, ännu inte delgivits misstanke av polisen. Polisens fortsatta utredning av händelsen får visa om brott har begåtts. Varje präst står också under tillsyn av biskop och domkapitel i sitt stift, vilket innebär att det aktuella domkapitlet kan komma att utreda ärendet. 

Prästen du hänvisar till är inte en del av Svenska kyrkans ordinarie besöksverksamhet utan har besökt förvaret på eget initiativ. Enligt den information jag fått ska det inte ha förekommit någon hänvisning till dop. Den förvarstagna person som besöktes uppges ha döpts redan 2018 och ha varit en aktiv gudstjänstfirare i sin församling som gärna ville ta emot nattvarden också på förvaret. 

Jag värdesätter det ömsesidiga förtroende som finns mellan Migrationsverket och Svenska kyrkan.
Det är en förutsättning för att verksamheten ska fungera. Det är grundläggande att de riktlinjer som Migrationsverket har satt upp för besökare vid förvaren respekteras.

Med detta sagt, vill jag rent principiellt också uttrycka respekt för samvetets röst hos den enskilda människan. Om vår tids moraliska osäkerhet kompenseras med en övertro på reglering går vi som samhälle miste om något väsentligt. Vi behöver också fortsatt lämna ett utrymme för ett ansvarstagande som bygger på människors omdöme. Ett exempel som åskådliggör detta är följande:

På internationella kvinnodagen berördes många av oss av berättelsen om ”Lilla Hjärtat” (Dagens Nyheter 200308), en treårig familjehemsplacerad flicka som genom kammarrättens beslut revs ur sitt välfungerande liv. Hon placerades hos sina biologiska föräldrar som var oförmögna att ta hand om henne. Flickan dog. Alla hade gjort rätt enligt lagen och ändå blev det så fel. Med andra ord, lag och regleringar ensamma säkerställer inte en fungerande moralisk kompass. Om vi ska fortsätta att leva i enlighet med de etiska övertygelser som har byggt det Europa vi lever i behövs ett levande samband mellan våra regler och den värderingsmylla som de har framsprungit ur.

Åter till det aktuella ärendet dock. Jag uppskattar din vilja att värna om fortsatt besöksverksamhet vid förvaren där kyrkans företrädare ges så fria ramar som möjligt. Jag tror att det från vår sida också finns mycket goda förutsättningar för detta.

Nu under våren pågår ett arbete med att ta fram såväl riktlinjer för Svenska kyrkans närvaro på förvaren som en egen introduktionsutbildning. Dessa ska vara ett komplement till Migrationsverkets riktlinjer och introduktionsutbildning och ska vara obligatoriska för samtliga besökare som kommer från en församling i Svenska kyrkan. Detta arbete sker i samverkan med Katolska kyrkan och Equmeniakyrkan. Förhoppningen är att de tre kyrkorna från och med hösten 2020 ska kunna ha en gemensam besöksverksamhet vid förvaren.

Redan idag görs en individuell bedömning av varje person som önskar bli en del av Svenska kyrkans besöksverksamhet på förvaren. Det händer att vi säger nej till personer som vill vara med. Det kan handla till exempel om mognad eller personens inställning till uppdraget som besökare på förvaret som gör att en person inte bedöms lämplig.

Jag välkomnar förstås en fortsatt dialog kring hur vi utifrån våra roller och övertygelser kan stärka vårt samarbete även under utmanande omständigheter. Det finns säkert också anledning att inom ramen för Sveriges kristna råd följa upp samtalen om de andra frågor vi aktualiserade vid vårt senaste besök.

Med önskan om kraft och vishet i ditt uppdrag och vänliga hälsningar,

Antje Jackelén
Ärkebiskop