Foto: Magnus Aronson/Ikon

Ärkebiskopen på DN-kultur: "Nu prövas vår förmåga att leva med ovisshet"

"Coronatid är så klart orostid. Oro för dem vi älskar och för vårt samhälle. För utvecklingen i världen, för ekonomin och jobben och för hur de svagaste drabbas. Det bästa som kan hända oss är att vi lyckas omvandla oron och rädslan till kärlek och omtanke." Ärkebiskop Antje Jackelén skriver på Dagens Nyheters kultursida med anledning av Coronapandemin.

Länk till DN-kultur 

Ärkebiskop Antjes text på DN-kultur: 

Nu prövas vår förmåga att leva med ovisshet

Corona är ordet på allas läppar. Nyss kunde vi ännu klaga över individualismen och fragmenteringen av vårt gemensamma liv. Det var ju så länge sedan Hylands hörna gav människorna i vårt land en gemensam berättelse att prata om! Även om svensk individualism ofta innebär att vi alla ändå gör nästan samma saker, fast var och en för sig, har ändå bilden av ett individualistiskt samhälle satt sig rätt djupt.

Och så händer det paradoxala. Ett virus ger oss en gemensam berättelse ingen kan undgå, samtidigt som smittrisken isolerar oss från varandra. Kommer denna situation att locka fram det bästa hos oss i form av ett individuellt ansvarstagande för det gemensamma bästa? Hur kommer vi som enskilda och som ett samhälle komma ut på andra sidan krisen?

De flesta av oss har inte upplevt en samhällskris av sådana mått under vår livstid. Vi har mest hört berättelser och sett bilder och filmer om andras samhällskriser. Samtidigt vet vi att våra förmödrar och förfäder har varit med om många kriser och katastrofer på död och liv. Hur gjorde de?

När pesten härjade i 1520-talets Europa skrev Martin Luther i skriften ”Om man bör fly från en dödlig farsot” om vårt ansvar som medmänniskor i en samhällskris. Dödstalen var skyhöga, snabb och samordnad kriskommunikation måste ha varit närmast obefintlig, men grundtankarna har fortfarande ganska hög relevans.

Luther betonar att vi har en plikt att värna om varandra som medmänniskor. Det sker bland annat genom att lyssna till medicinska råd, inte ta några onödiga risker och använda sunt förnuft, vara omdömesgill alltså. Vi har också ett särskilt ansvar att se till samhällets mest sårbara. Och i allt ska och kan vi leva i förtröstan på Gud, menar Luther. Vi kan lita på en Gud som ser med förbarmande på oss i vår svaghet, sänder tröstens ande och ger oss kraft att trotsa djävulen – det vill säga de krafter som vill splittra, bryta ner och låta feghet och ondska segra över det goda.

”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” De orden ur andra Timotheosbrevet (1:7) citeras just nu särskilt ofta.

Coronatid är så klart orostid. Oro för dem vi älskar och för vårt samhälle. För utvecklingen i världen, för ekonomin och jobben och för hur de svagaste drabbas. Det bästa som kan hända oss är att vi lyckas omvandla oron och rädslan till kärlek och omtanke. Samtalen till jourhavande präst via 112 och chatten på nätet ökar. Resurserna för själavård håller på att stärkas.     

Coronatid är också besinningens tid. Somliga avkrävs mer än någonsin i denna krissituation. Många andra som är vana vid späckade scheman på jobbet och i familjen har plötsligt tomrum i planeringen. Möten och resor ställs in, kultur- och sportevenemang blir inte av. Mer tid hemma för många. Tystare, eller kanske bråkigare. Långsammare, eller kanske rentav tråkigt. Stress på annat sätt. Tid att fråga och fundera: Hur vill vi egentligen leva med varandra? Mer eller mindre allvarligt spekuleras det redan: blir det fler corona-bebisar än corona-skilsmässor eller tvärtom?

Coronatid är i hög grad en lärandets tid. Varje kris är som bekant en möjlighet. Den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt har lärt sig det största, sa den danske filosofen och teologen Sören Kierkegaard. Överfört på vår situation: den som har lärt sig att leva med stor ovisshet har lärt sig det största. I längden är ju rädslan en ganska dålig rådgivare. Vi behöver ett gott mått av andlig motståndskraft för att hålla ut, för att hålla moralisk höjd och för att hålla fast vid det som vi innerst inne vet är rätt, sant och vackert.

När allt löper på som vanligt i välordnade banor ställs låga krav på vår andliga motståndskraft. Vi har rent av slutat se den som en angelägenhet av allmänt intresse och i stort sett tappat språket för det andliga livet. Knappast någon kan definiera vad som menas med andlig utveckling, trots att svensk lag i form av barnkonventionen säger att barn har rätt till andlig utveckling. I nöden prövas inte bara vännen, utan också allas vår andliga mognad.

Hur gör vi då för att stärka vår andliga motståndskraft? Hjälp och stöd finns bland annat i vårt kulturarv. Hur många ateister har inte genom tiderna fällt välgörande tårar och känt sig uppbyggda när de lyssnat på Bachs h-moll mässa? Kyrkorna är heliga miljöer och en trygghet för många. Verksamheten anpassas just nu som överallt, men kyrkorna fortsätter att vara en stabil punkt i tider av oro och osäkerhet. De ska vara öppna, trygga och tillgängliga. För alla. Särskilt i kristider brukar kyrkan framstå som bärare av hopp, en hamn för oro, en röst i förbön och en kompass för moral och det praktiska handlandet.

Just nu pågår den kristna fastetiden. Det är då de stora passionerna brukar uppföras. De flesta framföranden torde vara inställda nu. Men musiken finns ju ändå att lyssna på, även om detta att samlas kring ”levande” musik aldrig går att ersätta helt. Snart stundar långfredagen då kristna världen över samlas kring korset och ser upp till den korsfäste Kristus som bär sin corona, törnekronan. De gamla, hemlighetsfulla orden från profeten Jesaja kommer att läsas: ”Hans sår gav oss bot.” På många håll kommer poeten Olov Hartmans ord att sjungas: ”Du som gick före oss längst in i ångesten, hjälp oss att finna dig, Herre, i mörkret. Du som går före oss ut i en trasig värld, sänd oss med fred och bröd, Herre i världen.” (sv ps 74:1.4)

Den som är förtrogen med kyrkoåret vet att efter långfredagen kommer påskafton – en dag då det väger mellan död och liv, en stilla väntan under vars yta kampen pågår, tills så i påsknatten livets seger över döden bryter fram.

Till fastetiden brukar också höra en fasteaktion, det vill säga ett upprop om att vi delar med oss av våra materiella resurser för att lindra världens nöd. Blicken för hela världens nöd är även den en hjälp i hanteringen av vår egen kris. Temat för årets fasteaktion för Act Svenska kyrkan visar sig i nuvarande situation synnerligen välvalt: Stå på modets sida. Genom vårt agerande och det vi delar med oss av kan vi fortfarande välja på vilken sida vi vill stå.

Och ytterligare en sak lär vi oss nu. På mycket kort tid kan vi i grunden ställa om ett helt samhälle för att rädda människors liv. Varför skulle vi inte kunna göra radikala klimatomställningar också för att rädda hela skapelsens liv?

Antje Jackelén, ärkebiskop