Julens berättelse är ingen Bullerbyidyll. Redan i späd ålder blev den kristna trons huvudperson en flykting. Julen handlar om glädje och gemenskap, men också om utsatthet och sårbarhet. Den handlar om sorg och förtvivlan över det våld som vi aldrig kommer att kunna ge en mening och om styrka trots skörhet.
Stilla natt är nog den mest kända julsång vi har. Den är översatt till mer än 330 språk och dialekter. Dess början var dock rätt blygsam. Det var julafton 1818 i den österrikiska byn Oberndorf. Kyrkans orgel var ur funktion. Hjälpprästen Joseph Mohr gick med en dikt till kantorn och skolläraren Franz Gruber. Han bad om en tonsättning för två soloröster, kör och gitarr-ackompanjemang. Det gick fort, för redan i julmässan samma kväll sjöngs Stilla natt för första gången.
En orgelbyggare tog sången med sig till sin hemort i Tyrolen och så småningom spreds den till slott och kojor. Vid 1900-talets början hade den nått världen runt. Då sjöngs Stilla natt på alla kontinenter.
Julafton för exakt 100 år sedan är på ett särskilt sätt förknippat med Stilla natt, heliga natt. Några månader tidigare hade första världskriget brutit ut. Entusiastiska och segervissa soldater åkte till fronten med orden: ”Till jul är vi hemma igen!” Sådan var stämningen i detta nationalistiska tidevarv. Men de var inte hemma till jul. De låg i skyttegravar bland smuts och råttor, mitt emot fienden. 160 000 engelsmän, 300 000 fransmän och 300 000 tyskar hade redan dött.
Befälhavarna kände att de behövde göra något för soldaternas moral och såg till att små julgranar och ljus levererades också till skyttegravarna. Just denna gåva frigjorde oanade krafter som helt oväntat skapade en smula frid mellan dödsfiender. Stille Nacht, heilige Nacht, Silent night, holy night sjöngs det mellan skyttegravarna.
Soldaterna reste sig och gick ut. Fienderna möttes mitt emellan ställningarna, tog varandra i hand, bytte mat och cigaretter, visade varandra foton av sina kära. På ett ställe i Frankrike firade engelsmän och tyskar gudstjänst tillsammans och bad psalmen ”Herren är min herde”, på engelska och på tyska. Och på sina håll spelade fienderna fotboll med varandra, där mellan skyttegravarna.
Korta, flyende ögonblick av medmänsklighet, små improviserade julfester som skapade öar av frid mellan människor som dagen innan ännu var dödsfiender – och som skulle bli det igen dagarna efter.
Den lilla freden mitt i katastrofen: så här hundra år senare finns fortfarande stark symbolkraft i detta. När människorna verkligen vill, stannar våldet upp.
Många av världens nätter är varken stilla eller heliga, 1914 som 2014. Kanske är det just därför som Stilla natt, heliga natt berör oss. Den julberättelse som traditionen skapat kring krubban i stallet förenar. Den samlar både människor och djur, högt och lågt, kungar och knegare, invandrare och infödda. Julglädjen är för alla. Den faller alldeles bestämt under allemansrätten. Julberättelsen appellerar till vår vilja att vara goda medmänniskor. Så har den en given plats också i ett mångkulturellt samhälle.
Antje Jackelén, ärkebiskop
(Artikeln publicerades på Aftonbladet Debatt julafton 2014)