Mt 18:18-22
En efter en går människorna fram och ställer sig bredvid Jesus. Somliga är frimodiga, snabba att finna en plats. Många cirklar tveksamt omkring, mer eller mindre nära honom.
När jag närmar mig honom kan jag se hans blick: frimodig, kärleksfull, fast och vänligt iakttagande.
Här möter jag en som ser mig som jag är, och älskar mig som jag är. Med mitt mörker och mitt ljus, med min tvekan, vankelmodighet, min frimodighet, min historia och min framtid. Mina felsteg och synder. Det är försoningens blick jag möter.
Hela mitt liv, utan undantag, finns inneslutet i försoningen. Inget är utanför.
Och jag inser att samma blick samtidigt möter alla de andra som rör sig i hans närhet, och den närheten omfattar historien i dess fulla djup.
För några tänker jag: men han, eller hon, kan väl inte vara inneslutna i din försoning? Det går väl inte? Men så ser jag hans blick, den han också ser på mina motståndare, mina fiender, med.
Jag ser den enkle snickaren från Nasaret, men bakom mig står någon och viskar i mitt öra, ord som jag känner igen från Kolosserbrevets mäktiga inledning:
Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
Och runt om honom alla dessa människor, och när jag tittar på marken så ser jag inga gränser. Och när jag tittar på människorna, och försöker se dem med hans blick så ser jag – människor.
Visst har de olika traditioner och visst ser de olika ut, många har färggranna kläder, en del har roliga hattar, men vem är jag att avgöra vad som är vad och vem som är vem när jag följer hans kärleksfulla blick.
Splittringens synvilla, så den skadar oss som mänsklighet, och så den har skadat oss som kyrka. Men när Kristi fullhet får blomma fram inför våra ögon, som i Kolosserbrevet, då finns bara tillbedjan kvar.
Inför honom lägger jag ned det som är mitt eget, inte för att avstå från det, utan för att han ska välsigna det till tjänst i den värld som odlar splittringens synvilla till den grad att det kostar blod, tårar och sorg i ofattbar omfattning.
I den här fredsgudstjänsten använder vi därför, liksom för hundra år sedan, litanian som förbön, den bönens gråt som i Svenska kyrkans tradition annars nästan bara används i fastan.
Försoning, fred – det är lätt att handskas lättvindigt med de stora orden, och det är lätt att förstå, i vår mänskliga bräcklighet, när vi försöker finna ljus i mörkret. Men stanna upp inför orden, och känn in de bråddjup av gudsnärvaro, av gudskärlek som de bär: Försoning. Fred.
När snickaren från Nasaret säger, där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem, då öppnar sig himlen mitt i vardagen, och när han, med enkla ord, talar om den outtröttliga förlåtelsen, sjuttiosju gånger, då är det försoningens oändlighet han beskriver.
Det är Guds förlåtande och försonande natur som vi bjuds in i. Och som vi uppmanas att stiga in i tillsammans med våra fiender.
När jag ser på Jesus ser jag att det är runt honom som fredens rum strålar ut, och jag vill, jag vill så gärna, i min bräcklighet stå där tillsammans med honom. På fredens plats bredvid honom, så nära som möjligt så att jag kan se det han ser för att kunna göra det han gör och säga det han säger.
Vi är många som vill vara där, från många sammanhang. Inte tänker jag försöka tvinga någon att uttrycka det på mitt sätt, men det är så här jag ser och vill leva det.
Samtidigt hör vi ju fredens sånger sjungna på många sätt, och det finns många traditioner för att göra fredens handlingar och att teckna fredens bilder. Det är en rikedom.
När jag står där, så nära Jesus jag förmår, så hör jag ett mummel, sånger, ord, svåra och enkla. Det är teologi! Härlig teologi från många kristna traditioner. Och jag vill glädjas över att andra ser det jag inte ser, att andra sjunger Guds lov, och gudsfredens lov, på andra teologiska språk – också utöver de kristna beskrivningarna.
All sanning är Guds sanning och all fred är Guds fred, så vem är jag att kräva mina egna ord. Tillsammans försöker vi hjälpas åt att skåda ned i Guds vishets bråddjup. Att vi bejakar att andra ser andra saker än vad vi ser är att i tacksamhet inse att Guds storhet måste få uttryckas på språk som är förståeliga i olika traditioner.
Och det är ingen tillfällighet att bönen nog är det enda språk där vän och fiende kan tala sida vid sida. Vi behöver inte vara överens, men vi kan förenas i bön för världens trasighet och smärta. Bönen är fredens första språk.
Nära Jesus. Och hans närhet förvandlar. Ur ett mänskligt perspektiv vore det bekvämt att få sluta fred med sina vänner, men det går inte. Det är bara med fiender man kan sluta fred.
Jag ber om hjälp att i djupet av mitt hjärta förstå att hans försonande blick på mig också är den blick han möter min fiendes blick med.
Att tala om Jesus är därför att tala om fred, för det är att tala om den mänsklighet som just är en mänsklighet, en mosaik av människor och traditioner, som just genom sina olikheter bildar den bild som Gud har skapat – av en skapelse i fred.
Kyrkornas fred är en del av världens fred. Ibland kan den vara energin i fredssträvan. Ibland har den varit en motkraft. Det måste vara en del av vår levande bekännelse av synd.
Men vi har faktiskt kommit långt framåt på ekumenikens väg, och det är en del av världens fred. Hundra år är kort tid i ett kyrkligt perspektiv. Men splittringens synvilla börjar lösas upp, och vi ser varandra klarare, för vi möts. Vi skrattar tillsammans, ber tillsammans, jämför våra traditioner med helig nyfikenhet, och också som predikant kan man ibland höra sig själv säga något som man inser: oj, det där har smugit sig in hos mig – som en gåva från en annan tradition.
Helt säker är jag på att detsamma upplevs av människor i andra traditioner. Guds Ande dansar i vår teologi. Och det är för att teologi i sin grund alltid är, och måste vara, bön.
Bön, när vi försöker sätta ord på den storhet som Kolosserbrevet viskar om tillsammans med de andra bibliska skrifterna, med skapelsens storhet, kyrkans mångskiftande erfarenhet och bidrag från alla människor av god vilja.
Visst smärtar mycket fortfarande. Kristna bröder och systrar avlossar fortfarande vapen mot varandra, en fasa för oss alla. Men det är att vapen över huvud taget avlossas som är värst.
Och det finns smärtor i vår församlingsvardag, som vi ser och kan både tala om och be för, som att vi inte kan fira eukaristin tillsammans.
Men om hundra år – gärna långt tidigare. Det får vara en utmaning till våra efterträdare som kanske kommer att samlas då. De kommer att tacka för en del av vad vi gjorde och kanske kommer de också att le åt en del saker som vi inte förstod.
Tack Gud, för att du leder din kyrka framåt. Och hjälp oss att se att all enighet vi kan bygga är för världens skull, för fredens skull, för mänsklighetens skull.
I all historisk framtid kommer vi att känna igen varandra i vår fredslängtan, för en är en del av vår mänsklighet.
Gud, låt den tid som ligger framför oss vara den tid då din fred inkarneras i vår värld så som Jesu fred är ett med hans natur, från skapelsens början.
Gud, må mänskligheten snart, snart, få säga: Tänk att vi får leva i den tid då Guds fred syns i våra ögon över det som förr kallades gränser.