Andlig beredskap
Lk. 3:15–17, 21–22
Det är lite märkligt hur gamla föreställningar ibland får ny form och ny aktualitet. Om det är något som tjatats om från predikstolar i århundraden så är det ju just om behovet av beredskap. I livets alla dimensioner. Med olika ord, men inom samma betydelsesfär: var redo!
Nu är väl en av människans favoritsysselsättningar att sticka huvudet i sanden, vilken förmodligen är en rätt god egenskap – egentligen; att så långt det går försöka bottna i tillit till livet, till världen, till medmänniskorna, för det är ju den goda sidan av detta med att sticka huvudet i sanden.
En god vän till mig drabbades för många år sedan av en i princip dödlig sjukdom – som hon faktiskt återhämtade sig från. Men i efterhand, på frågan om vad som var värst med sjukdomstiden, svarade hon: Det värsta var att jag förlorade den där känslan: ”Det händer inte mig”. Nu vet jag att vad som helst kan hända – också mig – och det är den totala otryggheten.
Vad Sverige gör med beredskapen, det talar vi om här på Folk och försvars rikskonferens – och det är viktigt och nödvändigt.
Men vad gör beredskapen med oss? Med vår livssyn? Med våra goda förhoppningar om medmänniskan och mänskligheten? Med vår syn på framtiden? Och i vilka sammanhang talar vi om sådant?
Var går den sunda balansen mellan Det händer inte oss och Vi måste leva i beredskap?
Människor som blundar för verkligheten är farliga. Men rädda människor är också farliga. Trygga människor kan härbärgera både tillit, realism, människokärlek och beslutsam beredskap.
Under andra världskriget fanns ett uttryck, andlig beredskap, som jag just nu försöker utforska lite grann.
Jag tror att innebörden i andlig beredskap finns i mötet mellan just sådant som tillit, realism, människokärlek och beslutsam beredskap. Och det behövs.
Den där mång-kompetensen tycker jag mig se hos Jesus, och texten vi nyss lyssnade till är på något sätt en text om beredskap.
Den är det rent sakligt, eftersom den börjar med att Johannes döparen får frågan om det är han som är Messias, men han svarar: Messias får ni vänta på.
Men den bild han har av det kommande, den handlar om styrka, helig ande och om eld. Johannes döparen tecknar inte direkt något fridsrike i det korta perspektivet. Så hans budskap är: lev i beredskap, var redo!
Men så kommer textens huvudärende, Jesus dop. Man kan betrakta det som den punkt i historien då Jesus så att säga kliver in i sitt uppdrag, framträder som den han är, tar plats på scenen – eller hur man nu vill uttrycka det.
Det sker inte genom styrka, strid och eld. I dopögonblicket sänker sig duvan, fredens och andens symbol, ned över honom, och Jesus utpekas som: den älskade.
I kyrkan brukar vi ju tala om Jesus som sann Gud och sann människa, och det kan man säga mycket om. Men se det som ett sätt att försöka uttrycka att här ser vi en sorts nod, där vi både kan se mänsklighetens verkliga möjligheter och känna igen något som Guds vilja för mänskligheten.
Så vad ser vi då. Ett gudomligt statement: se det faktiskt eller symboliskt – välj själv. Denne är min älskade. Ett uttalande om en person, som blir ett uttalande om mänskligheten: ni är mina älskade.
Och det är därför ”beredskap” i teologisk bemärkelse är något som sträcker sig längre än det praktiska nuet. Det bär färg av framtiden, av mänsklighetens möjligheter, av Guds vilja och Guds gåvor.
Det är en sorts hoppets beredskap som både bejakar det vi står i, också när det är som värst – men sträcker sig mot det bästa.
Är inte det en verklighetsflykt? Nej, tvärtom. Genom denna hoppets beredskap, eller den andliga beredskapen, så får vi hjälp att leva i klarsyn i nuet, det som Johannes döparen kan teckna i så mörka färger. För vi sträcker oss framåt.
Andlig beredskap handlar i så måtto inte om att förneka hot, strategisk utsatthet och ondska, men det handlar om att inte låta det så få fylla vår världsbild att vi glömmer vart vi är på väg, varför vi är skapade, vad som är en god värld.
När världen är oförsonlig orkar vi se det, för vi vet att det finns en världsbild som innehåller försoning. När världen talar om krig så orkar vi stå i det, för vi vet att det finns en världsbild som handlar om rättvis och hållbar fred. När döden är nära vet vi att det finns en världsbild som bygger på liv – evigt liv, som vi ibland kan uttrycka det.
Ja, detta är en sammanblandning av bilderna för himmel och jord – på teologiskt språk kallas det för eskatologi. Och det är precis det vi ser i berättelsen vi läste. Det finns punkter där himmel och jord sammanfaller, öppnar sig för varandra och ger mening åt varandra.
Om rösten från himlen sa till honom som är sann Gud och sann människa: du är min älskade son, så kan väl vi få svara: ja, vi är en älskad mänsklighet. Låt oss också försöka bli en älskande mänsklighet.