Tankar inför andra söndagen efter trefaldighet
– Men mamma! Jag vill inte!
– Följ med, säger hon enkelt. Följ med och se.
I kaffekön på ett lekland: Hon lyfter upp sonen på sin höft, han är nog två år. Han ska få glass, hon ska få en latte. Han sjunger nu, leker med en sked. Hon har sin telefon framme, fipplar med Facebook. När pojken skrattar till tittar hon upp och ler mot honom.
Och det är då jag ser det.
Det magiska ögonblicket när leendet förvandlas, från att vara ordinärt – till att bli hennes eget, till glädje, till helig tacksamhet.
Jag skulle kunna säga att leendet nådde ögonen, men det var inte det som hände. Leendet satt i ögonen så fort hon lyfte sin son. Nu satte sig leendet i själen. Rakt in i himlen.
Hennes tankar blir pratbubblor över hennes huvud.
– Du är så vacker. Så fin. Så glad idag. Det är så enkelt att leva när du är glad.
Sonen ler tillbaka, lägger ifrån sig skeden. Han sjunger extatiskt Imse Vimse. Lika väl som jag kan texten till den, lika väl kan jag texten till mammans tankar.
– Kan jag ens fatta hur lyckligt lottad jag är som har dig i mitt liv? Kan jag lära dig hur glad du gör mig? Kan jag någonsin, någonstans, på något sätt, göra något som gör dig lika glad som du gör mig genom att bara existera?
Jag ser hennes händer krypa hårdare runt honom, det som förut var ett hållande blir en omfamning. I hennes blick ser jag hans framtid, som – hur den än blir och vad han än hittar på – kommer att bäras av hennes kärlek. Jag ser i blixtbelysning hur allt det goda han gör kommer att firas av henne, hur allt som blir fel kommer att förlåtas av henne, hur hennes kärlek bär honom som den sista droppen vatten.
Han ler mot henne och sjunger vidare. Hon stannar upp, tagen av den kärleksglöd som lyser mellan dem.
Jag vet vad som kommer härnäst. Jag vet det lika tydligt som om hon hade sagt orden högt.
– INGET ont får hända dig. Inte nånsin. INGENTING. Låt ingenting förstöra det där du har i dina ögon nu, det där ljuset, den där blicken, det där – som är du.
Och både hon och jag vet att det kommer att hända. Det där barnsliga, heliga, oskuldsfulla, tvättas av oss människor när livet far fram med oss. Ont händer oss, ont gör vi själva. Och ändå kommer kärleken – sådant är dess underverk – att fortsätta bära.
Det som lyser ur hennes ögon är så starkt och flammande att det bländar mig, jag vill titta bort. Men det är hypnotiskt. Jag låtsastittar på prislistan för att inte genera, men jag kan inte slita blicken ifrån den råa styrka som är mödrakärlek.
Det är hennes tur att betala och när hon pratar med kassören blir leendet vardagligt igen. Sonen sitter på hennes höft, skyddad av hennes arm och hand, och den andra handen manövrerar tveklöst telefon, plånbok, bricka.
Hon bär iväg sin latte och hans glass, sitt liv och sin orsak att leva, försvinner bort i lördagsvimlet bland vita bord och färgglada barn på leklandet.
Och jag vet inte vad han heter, sonen som sjöng Imse Vimse med så precisa gester, och jag vet inte vad hon heter. Men han är varje son och hon är varje mamma. Så är det. Så lever vi: i miraklets ständighet och kärlekens sköra styrka.
Och han är jag, hon är Gud. Den Gud som älskar oss och håller oss, när vi är glada och arga, när vi gör förfärliga saker och när vi gör goda saker. Den Gud som går genom eld och vatten för oss, förstår och förlåter, som alltid säger samma sak till oss:
– Följ med och se.
AC Frycklund
präst, Uppsala