Solens strålar värmer bort de sista snöfläckarna och lockar fram den första grönskan. Under rönnen öppnas små runda hål i marken, ut kryper vildbin för att söka efter den första födan. Fjärilarna dansar sin vårdans till koltrastens klara melodi, på kvällen ekar ugglans dova stämma över sjö och äng.
Ännu en vår förundras jag över det lilla fröet som börja gro, växer sig till en planta, buske eller träd. På samma sätt tänker jag att det är med oss människor och våra relationer. I början kanske det är en nick, ett leende eller ett hej som leder till en kommentar om väder och vind som så småningom växer och kan leda till djupa förtroliga relationer.
När vi för drygt fyra år sedan tände elden utanför kyrkan i Norrfjärden och kokade det första kaffet kunde jag inte ana vad det skulle leda till. Vi ville ha en plats att träffas på under pandemin, vi var en tapper liten skara som samlades några gånger per vecka, drack kaffe och samtalade om livet. Skaran växte, vi blev så många att vi till slut fick dela upp oss i små grupper för att hålla pandemins restriktioner.
Tack och lov så fick pandemin ett slut men gemenskapen vid elden fortsatte. Många fick nya bekanta, nya vänner och den gemenskapen växte vidare inne på caféet. Än i dag bjuder vi med grannar, vänner och förbipasserande till elden och caféet, vänskapen växer och fördjupas. Kretsen av vänner blir större, ger mer glädje och mening till våra liv. Vi behöver varandra, att få prata väder och vind, dela det som tynger och gläder oss. Att få berätta om det som varit och vår längtan till det som kommer. Byta recept och beskrivningar på nya roliga handarbeten.
Vi vill hälsa fler välkomna in i vår gemenskap, så kom och du ska se att vi är många som möter dig med glädje.
Många soliga hälsningar
Eva Wiklund
Husmor/Diakoniassistent
