Evangelium enligt Johannes 21:15-19.
Det stora sveket
Kanske kan vi erinra oss den där kvällen, när Jesus blir förrådd och grips av soldater för att föras till översteprästens palats. Här ska han bli förhörd. Man vill fälla honom för att ha brutit mot Guds lag och för att han har sagt att han är Messias, ja, egentligen Gud själv. Alla Jesu lärjungar hade flytt undan, för ingen ville bli gripen och riskera att dödas. Petrus följde dock efter på avstånd och befann sig utanför palatset på gården. Här kunde han värma sig vid elden och se vad som skulle hända.
Det är inte lätt att dölja vem han är, och folket på gården börjar ställa närgångna frågor. Framför allt är det en flicka och några andra som undrar: ”Du var också med Jesus, han från Nasaret.” Petrus känner obehaget närma sig och han bedyrar tre gånger på ungefär samma fråga: ”Jag känner inte den där mannen som ni talar om.” När han tre gånger har förnekat Jesus blir det plötsligt helt stilla. Tystnaden bryts av en tupp, som galer två gånger. Här rasar Petrus värld sönder. Nu har han svikit sin allra bäste vän, som han en gång bedyrat att om än alla andra sviker och överger Jesus, kommer han aldrig att göra det. Jesus hade förutsagt denna stund: ”Innan tuppen har galt två gånger skall du tre gånger ha förnekat mig.” Nu fanns bara mörkret, ångesten och tårarna.
Den stora förlåtelsen
Nu har vi levt med i de stora påskdagarna. Tillsammans med Jesus har vi gått från död till liv. Tre kvinnor var vid den tomma graven och blev hälsade med änglaord: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här.” Sedan möter han också de förvirrade och förvånade lärjungarna. Jo, det är verkligen Jesus man möter. Det är ingen vålnad eller ande. Det är en människa av kött och blod, med sårmärkta händer. Mötet med Simon Petrus blir särskilt laddat. Skulle det bli dom eller upprättelse? Han som svek. Den som tre gånger förnekat Jesu fick nu tre gånger bedyra sin kärlek till sin Mästare: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Petrus svar kan bara bli: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Här börjar det nya livet med Jesus för Petrus. Han vet sin svaghet, sitt totala beroende av Jesus. Han kan inte bygga sitt liv bara på sig själv. Han behöver Guds förlåtelse och befrielse. Dessutom får han ett uppdrag att älska sina medmänniskor och ha omsorg om dem han möter. Petrus skulle också vara den klippa, som kyrkan skulle byggas på. I dessa tider, när påven Franciskus precis har lämnat det jordiska, och en ny påve snart ska väljas, kan vi påminna oss om, att i den romersk-katolska kyrkan betraktas Petrus till och med som den förste påven.
Vi får leva det nya livet i Jesus
Nog kan vi känna igen oss i Petrus tillkortakommanden. Vi misslyckas, vi sviker, det blir inte alla gånger så som vi tänkt oss. Att bära detta själv kan vara tungt, ja, omöjligt. Vi är beroende av kraften från den Uppståndne, att känna att vi är inneslutna i en gränslös förlåtelse och kärlek. Vi blir också inlemmade i Kristi kropp, där livet flödar till oss och där vi alla har en uppgift. Fast det kan kännas som om vi inte duger något till, blir vi försäkrade om att vi är värdefulla och har en viktig uppgift. På olika sätt får vi vara Påskens vittnen, genom att det vi säger och det vi gör berätta om den Uppståndne Jesus.
”Låt oss be: Gud, du som samlar kvinnor och män i ditt namn, gör oss alla till dina vittnen. I Jesu namn. Amen.”
Tore Karlsson
Präst i Norra Mo