TILLIT-en förutsättning för att leva

Nyhet Publicerad

Under Andra världskriget lyckades hans mormor få ut hans far ur ett fängelse. Själv skrev han lyrik på svenska strax efter att han börjat lära sig språket. Allt handlar om tillit, säger Theodor Kallifatides när vi intervjuar honom. ”- Man kan inte ens leva 5 minuter utan tillit.”

Theodor Kallifatides kastar ur sig exempel på all tillit som krävs några vanliga 5 minuter; att kaffebryggaren inte blivit strömförande, att vattnet inte är förorenat, att den som går in i hissen med dig inte vill dig illa eller att den som tillverkat hissen kunde sitt hantverk, att den som kör bilen ser din cykel. Varje tillfälle, möte och relation kräver en form av tillit för att vi skall kunna leva. Så börjar samtalet med Theodor, eller Theo som han föredrar att kallas.

Jag hade frågat vad han har för relation till begreppet tillit och vilken betydelse tillit har i hans eget liv. Efter den första kaskaden av tankar om vardags-tillit så vill han börja från början, så han tar oss med till berättelsen om sin barndom, framför allt om sin mormor.

- I den lilla byn jag växte upp i, på 1940-talet, under krigsåren, fanns inga barnböcker, och inga berättelser om barn. Min mormor läste biografier om helgonens dramatiska liv.

Theo funderar över det, och menar att i helgonbiografierna möter vi personer som är fyllda av tillit till att det som de gör är sant och rätt trots att de ofta får lida och dödas för sin övertygelse eller sina gärningar. Deras tillit och mod fascinerade Theo.

- Min mor kallade mormor för ett helgon. Inte för att hon var ofelbar och särskilt snäll, långt därifrån, men hon var orädd. Hon hade tillit till att Gud ville det goda och var med henne i det.

Så berättar han om hur hans far blev fängslad under kriget och ingen visste var han blivit förd. Mormodern lovade sin dotter att finna hennes man och gav sig iväg. Hon frågade sig fram bland soldater och myndigheter och fann till slut honom, och lyckades få ut honom. När mormodern ofta blev tillfrågad om hur hon hade klarat det, pekade hon menande upp mot himmeln. ”Klart att jag tog intryck”, säger Theo, ”Det är ju den lilla människan som står upp mot draken”.

Ett talesätt mormodern ofta använde var ”Gör det goda och kasta det i vattnet”. Det är lite svåröversatt, säger Theo, men det kan förstås som att man inte skall förvänta sig ett tack för det goda man gör. Den goda gärningen har sin effekt även om den inte längre syns, den har sjunkit till bottnen men lämnar ringar som utvidgar sig. 

- En människa har en tid att leva, men hennes gärningar lever längre.

Vi behöver tillit till att det goda vi gör lever vidare, säger Theo. Det ger meningsfullhet till våra liv och handlingar. Hans minne av mormoderns gudstro är visserligen riterna och bönerna, men det är främst moralen som han kopplar till hennes tro. Den goda moralen var något Gud ville och var med i och det hade mormodern stor tillit till.

Theo kom till Sverige som 26 åring. Han arbetade diskare och läste Strindberg för att lära sig språket och började läsa filosofi på universitetet. Ordet ”självförtroende” på grekiska har inte samma betydelse som det svenska, menar Theo. ”För mig handlar det mer om att man tror på det man själv säger”, förklarar han. Theo debuterade på svenska med en poesisamling 1969 och blev chefredaktör på Bonniers litterära magasin. Han beskriver mycket av den tiden som tillit – att han hade tillit till att han hade något att säga fast han inte helt kunde språket.

Vårt samtal leder in på frågan hur han som invandrare på 60-talet uppfattade Sverige. Theo leder också den frågan in på ämnet tillit. Han berättar att han noterade hur samhället månade om de svagaste. Han tar exemplet studielånet som gav honom chansen. Skattepolitiken, kvinnans frigörelse och ökande jämställdhet, skola- och barnomsorgen – allt bidrog till att stärka och bygga samhället. Det fanns en tillit till människors vilja att bidra och göra gott för varandra. Så uppfattade han mötet med Sverige. Han menar att dessa insatser tillsammans med folkbildningsrörelsen, nykterhetsrörelsen och andra folkliga rörelser visar på tillit av olika slag. Människors tillit till samhället och myndigheter och människors tillit gentemot varandra. I Sverige var han inte rädd för polisen. Det hade han varit i det då oroliga Grekland. Politisk frihet och religiös frihet är också tecken på tillit, fortsätter han. Politisk och religiös extremism som odlar misstilliten mot andra är samhällets största hot. När presidenter eller ledande partier odlar misstillit och lögner och vinner röster på det så är det inget nytt, säger Theo, men det har alltid varit lika allvarligt oavsett i vilken tid eller vilken kontext det skett. Misstillit är samhällets cancer, summerar han.

I samtalets slut återvänder vi till hans barndomsby. Han definierar tiden som lycklig trots fattigdomen. Tiden var god på grund av tilliten som fanns mellan människorna. Det var en plikt att ta hand om varandra och det skapade tillit. Theo berättar om storbonden som i en tid av svält öppnade sina förråd och delade med sig till de behövande. 

Det finaste som kunde sägas om en person i samband med begravningen var att han eller hon ”skötte sina olivträd”, säger Theo. Då menade man att personen gjort sina plikter, vårdat sina relationer, och tagit hand om något som barn och barnbarn skulle få njuta frukterna av. ”Så skall livet levas”, avslutar han intervjun.

Skibent: Per Anders Sandgren
Foto: Talarforum.se