Foto: Marcus Gustafsson

Sveriges enda dödsvetare

Nyhet Publicerad Ändrad

Philip de Croy omtalas i olika medier som Sveriges ende thanatolog – ”dödsvetare”. Thanatologi är vetenskapen om döden utifrån medicinska, sociala, religionsvetenskapliga och psykologiska utgångspunkter.

Hans nyutgivna bok ”Boken för dig som en dag ska dö” är angelägen för en bred läsekrets - alla, kort sagt. Den är en reflekterande och praktisk handledning inför och i samband med döden. Den tar upp ekonomiska, emotionella och relationella aspekter av att ställas inför döende och död samtidigt som den svarar på frågor om hur riterna går till eller vilka tjänster begravningsbyråer säljer.

Intervjun med Philip börjar i en annan bok, en av de mest omtalade böckerna om livet just nu, Martin Hägglunds Vårt enda liv (engelskt original: This Life). Hägglunds bok fokuserar på livet, men utgår från att det är insikten om vår dödlighet som gör livet rikt; döden gör livet värt att leva. Vad tänker dödsvetaren om det?


” Vi föds alla med ett livslångt partnerskap med döden, oavsett den möter oss förr eller senare. Därför är det menlöst att försöka förneka döden och använda sin kraft i livet till att fly. Istället tror jag att vi blir mer levande när vi försonas med vår dödlighet för då tar vi vara på varje relation och dag vi får”.


Så börjar Philip ett resonemang om att det är mer ansträngande och mer förödande för livet att skjuta undan samtalet och tankarna om döden än att leva i närhet och medvetenhet om den. Exempelvis fördjupar de samtal som människor har i dödens närhet och livets sluskede både relationer och vänskap. De handlar om rädsla och ro, om mening och djup. Så svaret är ja. Insikten om vår dödlighet och samtalet kring den berikar livet på olika sätt.


Vad betyder riterna kring döden för de anhöriga? De betyder väldigt mycket för möjligheten att leva vidare, är Philips blixtsnabba svar. Det är i riten vi möter döden och talar om den, fortsätter han. Riten är tillfället att komma vidare i sorgen, försonas och fortsätta livet. Tidigare var det ett ”vi” som vakade vid dödsbädden, vi som tvättade, lade i kistan, bar den till kyrkan och sedan till graven. Hela tiden ett vi. Nu görs det mesta av ”dom” som är professionella, men vid några rituella tillfällen som till exempel begravningsgudstjänst, minnesstund och askspridning så kommer vi nära döden och talar om den. Riterna blir därför extra viktiga när så mycket annat kring döden professionaliserats.


Det tycks som Philip menar att varje kontaktyta med döden som tas ifrån oss utgör en risk. Det ökar risken för att vi får dras med en obearbetad sorg som påverkar våra liv negativt. Corona-tiden är därför en risk på flera sätt. Förutom risken med sjukdomen i sig tar den ifrån oss några av de få kontaktytorna som vi har med döden. Vi förlorar möjligheten att sitta nära den döende, att besöka och se den döde när döden väl inträtt och att skapa det avsked som många kan delta i.


Samtalet fortsätter om ”livet efter döden”. Han påpekar det dubbeltydiga i ämnet. I våra liv finns alltid ett före och ett efter döden – före och efter min mors död, min bäste väns död och så vidare. Efter döden är också det liv vi skall leva utan den som dött. Visst kan man tro att religiösa sammanhang har ett fokus på det himmelska när de talar om ”livet efter döden”, men Philip påpekar att det ofta är just kyrkor som har sorgegrupper och miljöer som tar det ”timliga” livet efter döden på allvar. Kyrkan har en viktig roll i att både vara relevant genom att hjälpa människor leva med sin saknad och sorg i tiden och att uttrycka hoppet om ett liv med Gud i evigheten.

Text: Per Anders Sandgren