Meny

Styrka är att inte ge upp

”Det har gått tio år nu med smärta nästintill varje dag. Du gör allt för att smärtan skal försvinna. Ditt liv ägnas nu åt att försöka bli frisk, bli fri från värken och komma tillbaka till ditt liv, men du är fast. Du kommer ingenstans. Du är nu inte längre en person, du är nu din smärta” – Maria

Det luktar blommigt och fräscht från den eteriska oljan i hallen. Bilderna på väggarna visar resmål långt bortom den kalla norden. Tropiskt turkost vatten, grönskande berg, och vackra blåa himlar. Solbrända kroppar på surfbrädor där fuktigt hår ramar in solglasögon.

- Jag är gärna ute och reser, men jag vill tillbaka hit till Oslo, säger Maria.

Hon har hunnit med tre stora back-packing resor under sina åtta år i Oslo. Asien 2013, Australien 2015 och en rundresa genom Nya Zeeland, Fiji, Hawaii och USA 2016. Men smärtorna i ryggen har nu blivit så starka att de sätter i hinder för hennes resande.

-  Jag bytte väska, förklarar Maria. Från en back-packer ryggsäck till en rullväska. Det blir mycket otympligare, men du får välja, säger hon och slänger en blick ut genom fönstret. Det finns ju alltid saker att göra, men man måste bara hitta den lösning som fungerar.

Ett decennium med smärta

När Maria som nu är 29 år, gick i gymnasiet blev smärtan i ryggen så pass intensiv att hon inte kunde sitta ner på lektionerna, utan stod upp i klassrummet. Läkarna konstaterade att hon hade disk-bråck på tre platser i ryggen, men blev hjälpt av bland annat akupunktur.

Den första sjukskrivningen kom 2012, när hon jobbade som renhållare. Då var det bara ett diskbråck som syntes på bilderna, och med hjälp av muskelavslappnande läkemedel, smärtstillande och fysioterapi kom Maria tillbaka till jobb efter tre månader. 

 - Jag är enveten, jätteenveten och jag ska jobba! Ler hon. 

 Hon hade ett väldigt aktivt liv i Oslo. Oftast jobbade hon på två jobb och levde ett rikt socialt liv. I tillägg hade ett stort intresse för träning väckts hos henne. Det var både gym, spinning och intervallträning som tog upp hennes fritid. Med en önskan om att tävla i bikini-fitness kunde Maria träna både en, två eller till och med tre gånger om dagen.

 - Smärtan fanns där då också, men det gick att styra undan den, förklarar Maria. Jag försökte ju göra allt ändå, jag åt tabletter och tränade som vanligt. Jag skulle aldrig kunnat tänka mig att sjukskriva mig. Så länge det går, så går det. Då kör du på tills det verkligen inte går längre.

 Hon höll igång så länge det bara gick. Efter sista resan 2016 kom hon tillbaka till sitt nuvarande jobb som barista i en kantin på en större arbetsplats i Oslo. På hösten tog det stopp och i oktober 2016 blev hon sjukskriven på nytt, och är det fortfarande på deltid. 

- Hela mitt liv hade vänt, jag kunde inte längre träna. Sista dagen på gymmet var juli 2016. 25e juli 2016, jag kommer ihåg datumet, säger hon sorgmodigt. Efter det började smärtorna bli så svåra att jag inte kunde träna, jag kunde inte jobba, jag kunde inte göra något med mina vänner. Jag blev nedstämd.

 Smärtan påverkar psykiskt

-  Jag har läst mycket om smärta och vad den gör med dig, säger Maria. För jag har undrat ibland om jag håller på att bli galen. Det påverkar ju mer än vad man tror, förklarar hon. Du blir en helt annan person. Du går från att vara en glad och trevlig person, till att vara arg, sur och frustrerad. Jag känner att jag har taggarna utåt hela tiden, eftersom du inte får någon hjälp.Det är inget som fungerar och du har ont hela tiden. Du försöker vara positiv och glad, försöker göra allt du gjorde innan men så går det inte, gång på gång. 

Tårarna hinner samlas, innan hon tar ett nytt andetag och samlar sig på nytt. 

 - Jag vill inte att ryggen skal vara den jag är, säger Maria. Jag är inte min smärta, det är en last jag har, inte den jag är. Jag vill inte vara min sjukdom. Jag vill inte sitta och vara sjukskriven. Jag vill jobba, jag ska jobba, säger Maria bestämt. Det är för tidigt för att bli förtidspensionerad i den här åldern. Jag är jätterädd för att bli det. 

- Jag kan inte sitta, jag kan inte lyfta, jag kan inte stå eller gå för länge heller – vad gör man då?

Maria visar mig var smärtan brukar sitta. Hon sätter sig med ryggen mot mig och pekar mot nedersta delen av ländryggen. Med sina händer visar hon hur smärtan sedan breder ut sig, ut över höfterna och ner mot svanskotan. 

 -Det kan pendla så himla mycket från dag till dag, från timme till timme. Det går inte att förutse hur det ska vara. Och lyfter jag för tungt kan det slå ut mig resten av dagen, säger hon.

 Ny framtid

Maria har högt uppsatt, mörkt hår, tajta ljusa jeans och en grå mjukiströja. Hon ser ut att vara en frisk, aktiv och sportig person, som tar hand om sig själv. Både hon och hennes lägenhet ger ett vårdat intryck. Detta är hemmet till någon som lägger tid och energi på det de har och som anstränger sig för att ha det bra. 

 - Du vet ju inte att jag för 20 minuter sedan satt här inne och grät, säger hon till mig när jag påpekar att jag inte skulle kunna gissa att hon lider av ryggsmärta.

 Hon är nu under utredning på Ullevål sykehus i Oslo, för att se om det kan finnas en möjlig bakteriell orsak till hennes ryggsmärta. Samtidigt ska hon börja få hjälp med att handskas med sin kroniska smärta. Genom sjukhuset ska hon få tillgång till både gruppträning och till en psykolog.

 -  Jag måste ändra mitt tänk, förklarar Maria. För om det nu ska vara så att jag ska leva med detta så här, varje dag från att jag vaknar till att jag går och lägger mig så måste jag lära mig att leva med det och inte jobba mot det. Jag kanske måste acceptera att jag aldrig kommer kunna träna så som jag gjorde förr, men jag kan gå på promenader. Jag måste lära mig att uppskatta det jag kan göra. Hitta styrkan till att acceptera det.

 Text: Alice Nordquist