Som man i förskola

- Man är ju lite ensam ibland, säger Ingemar som jag möter över en kaffe
i Svenska kyrkan en sommardag i Augusti.

- Jag är ju ensam man bland tio kvinnor, berättar han vidare

och säger att han som man ofta hamnar i rollen att fixa praktiska saker. “Kan du skruva upp det där, du som är så stark”.

Vi har träffats för att prata om hur det är att som man arbeta inom barnomsorgen. Är det svårt att ta plats när man ofta kanske är den enda vuxne mannen på jobbet? Eller kan det i själva verket vara en fördel? Även om man som manlig barnpedagog ofta är den enda av sitt kön på jobbet, är det faktiskt så. Ingemar beskriver sig själv som ganska auktoritär och en naturlig ledare som har lätt för att säga vad han tycker och tänker. Kanske är det så att han som man ibland blir för rak, funderar han över. Att de andra därför backar lite och inte vågar stå upp för sig själva.

Så kvinnor är annorlunda än män, frågar jag Ingemar:

- Ja, kvinnor går ofta inte rakt på sak, de går kanske lite runt problemet innan de kommer fram till att ta tag i det. Så tror jag inte att det är på mansdominerade arbetsplatser. Där säger man nog till, och så låter man det vara sedan. Men å andra sidan kan det vara så att vi män inte tänker lika mycket på vad vi säger och att omgivningen inte ges den tid de behöver.

Enligt Ingmar så är män väldigt attraktiva inom barnomsorgen. Man vill gärna anställa en man för att få jämnare könsfördelning på arbetsplatsen. Jag undrar om det till och med kan vara så att det är lättare för en man att göra karriär inom barnomsorgen.

- Ja det tror jag, säger Ingemar:

- Om jag står mot en kvinna som har lika mycket erfarenhet som jag när jag söker jobb så tror jag att jag får jobbet. Jag tror också att min chef varit mån om min utveckling på arbetsplatsen så att jag inte ska sluta. Jag har ju fått utbildning så att jag har kunnat höja min kompetens och det är det ingen annan som har. Män har en fördel i förskolan. Det har de.

Det positiva med att arbeta med kvinnor tycker Ingemar är att det blir en väldigt omtänksam miljö. Man tar hand om varandra på ett sätt som han inte tror de gör på alla arbetsplatser.

- Folk undrar hur man har det och man får en kram om det är något som är problematiskt. Det är också väldigt stor förståelse för om man behöver vara hemma med barn och om det händer någonting oförutsett. Det finns en känsla av att familjen går först.

Hur är det då med barnen undrar jag. Tycker han att de förhåller sig annorlunda till honom för att han är man?

- För mig kanske de inte lägger sig ner och gråter, för jag säger ofta ”res på dig, det gick bra”, och de reser sig och springer vidare. När en kvinnlig kollega tar upp barnet i knät och tar hand om det på det viset, då visar de kanske mer känslor än vad de gör med mig. Och det kan vara på gott och ont. Det kan vara att de känner sig tryggare med den kvinnliga personalen och vill ha den typ av omsorg, säger Ingemar och berättar att barnen ofta söker sig till honom för att det är mer lek och rörelse där. Det händer saker. Det är inte så många gränser.

I höst börjar Ingemar hålla kurser på Universitetet i Oslo i kreativt bruk av digitala verktyg. Han använder mycket sådana i arbetet med barnen. han menar att via digitala verktyg är det lättare att skapa olika världar som barnen kan gå in i.

På det hela taget verkar det som om det att vara man inom barnomsorgen bara är positivt. Att det till och med kan vara en fördel om man vill göra en karriär inom yrket.

Men någon stötesten måste det väl ändå finnas? Hur är det med föräldrarna? Uppstår det aldrig problem där, undrar jag.

- Jag har aldrig haft några problem med föräldrarna för att jag är man, men jag vet kollegor som av föräldrarna nekats att byta blöjor på barnen för att de är män. Det är främst något som gäller föräldrar från andra länder men kan även vara föräldrar födda i Norden.

Det blir en religionsfråga eftersom livssynen skiljer sig så. Det är en syn som är annorlunda än vår. I Sverige och Norge är ”mycket faktiskt ganska jämställt kring barnen. Män har lika stort ansvar för dem. Vi har förtroendet att arbeta med barn.

 Hur känns det då, när det blir så?

 - Det känns jättesvårt när föräldrarna kommer och säger att det här vill inte vi. På grund av att man hör tll ett visst kön. Då måste man kunna lita på att arbetsgivaren står bakom en, säger Ingemar och berättar att det också varit svårt nu när det varit stora pedofilsaker i media. 

 - Det drar ju ner vårt rykte, man kanske känner att man måste försvara sig, att alla män blir dragna över en kam. Att det att vara man i förskolan skulle vara något suspekt. 

 Som i alla yrken har barnpedagogen bra och dåliga dagar. Ibland känns vintern tung och högarna av kläder oändliga. För Ingemar är det nu ledarskapet, projekten och aktiviteterna som lockar. 

 Jag avslutar vårt möte i kyrkan med frågan om när arbetet känns som mest glädjefyllt?

 - Det mest fantastiska är barnen! De utvecklas hela tiden och de utvecklar mig. När jag skickade i väg min första grupp som jag var ansvarig för till skolan kunde jag inte annat än att sätta mig ner i parken och gråta. Det var så magiskt. Helt rörande. Jag såg barnen springa runt där och leka och visste att nu är de klara för skolan. Nu har jag gjort mitt jobb. 

Text:  Alberte  Bremberg