Om man söker på ordet längtan i Gamla testamentet, eller hebreiska Bibeln, så kommer många av träffarna från Psaltaren. Där används ordet längtan eller att längta som något som upptar hela ens väsen, den som skriver förtärs av längtan, som att eld äter upp en! Det verkar jämföras med passion och lidelse. I psalm 119 står det: ”Längtan efter dina lagar förtär mig dag och natt […] Jag har min lust i dina lagbud. ”
Det vanligaste poetiska greppet i Psaltaren kallas parallellism, det används i stället för rim eller liknande som vi kanske förknippar med senare poesi. Parallellism kan innebära många saker och används på flera olika sätt genom hela den hebreiska Bibeln. En av de vanligaste förekommande parallellismerna är när en författare använder flera ord som påminner om varandra för att förklara varandra. Och det ser vi prov på här, i psalm 119. Meningarna är snarlika men inte identiska. Det betyder att vi kan tolka dem i ljuset av varandra. Alltså att orden ”längtan” och ”lust” är två sidor av samma mynt enligt författaren.
På liknande sätt ser vi i psalm 84: ”Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar. […] Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden.” Här kan vi genom att tolka och analysera parallellismen se att psalmisten vill att vi ska förstå ”förtäras av längtan till Herrens förgårdar” på ett liknande sätt som vi förstår ”jubla med själ och kropp mot den levande Guden”. Psalm 84 handlar om en pilgrimsresa, att åka till templet i Jerusalem och här blir längtan något fysiskt. Kanske kan vi jämföra det med resfeber, att känna förväntan inför något som man ska göra. Då är det inte konstigt att det beskrivs så passionerat för det är verkligen något som upptar hela ens väsen.
Men vi förstår ju inte endast längtan när den är utskrivet så här tydligt. Vi kan också känna igen längtan i en berättelse, i det en karaktär gör och säger.
Exempelvis kan vi ana Moses längtan efter det förlovade landet, som han aldrig får komma till. Efter den långa ökenvandringen får han se landet lite på avstånd, det är det närmaste han kommer. Längtan är kanske tydligast beskrivet hos de kvinnor i Bibeln som inte kan få barn. Det märks om inte annat i berättelsen om Hanna och Elkana, Hanna som blir mamma till Samuel. Hon är så ledsen och gråter och ber Herren om barn. Till slut får hon Samuel, men hennes längtan beskrivs tydligt.
Det får mig att tänka på en annan kvinna vid namn Hanna, som också längtar. Hennes berättelse finns beskrivet i Nya testamentet, i Lukasevangeliet (2:36–38):
“Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttio-fyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.”
Hanna har väntat nästan hela sitt vuxna liv på att Messias ska komma, hon har väntat på Jerusalems befrielse. När hon får se Jesusbarnet i templet, när hon hör Symeon tala om honom så känner hon igen den hon har längtat efter, hon blir en av de första som känner igen Jesus som Herre. Hennes tro är stark och även om beskrivningen är kort så får vi ändå en bild av hur Hanna har gått till templet i alla dessa år, hur mycket hon har längtat och väntat och hur hennes själ och kropp jublar mot den levande Guden.
Skribent: Veronica Pålsson,
präst i Svenska kyrkan i Norge