Meny

I huvudet på en missionär

Ulf Ekängen är missionär i Dodoma, Tanzania sedan 1987. Han är utsänd av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) för att bland annat stötta kyrkans arbete med barns och kvinnors rättigheter i området. En del av arbetet är specifikt riktat till masajerna. Svenska kyrkan i Norge har i flera år samlat in pengar för att bidra till en byggnad i byn Mhonjera, som är en kombinerad kyrksal och skolsal – det första huset med plåttak och därmed skydd för solen i byn. Vi bad Ulf skriva något om jämställdhet, och så här skrev han:

Det finns egentligen inget bra ord på Swahili som täcker det svenska ordet jämställdhet. Jag frågade några som har varit i Europa och Amerika och i alla fall förstår lite av vad vi menar med det, men de hittade inget bra ord. Kanske ordet USAWA. 

Det behövs en lång påverkans- process innan man här i landet förstår vad vi menar med begreppet och då är det ju inte alls säkert att de vill ha den jämställdhet i landet som vi har till exempel i Sverige. Men jag gör ett försök med några nedslag i olika sammanhang.

 Ett första nedslag

Många kristna män tar fram ord ur 1 Korinter- brevet kapitel 11 när detta diskuteras. Ord som de tycker säger att kvinnan inte ska vara mannens jämlike. T.ex. “Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud ... (vers 3) ...kvinnan är en avglans av mannen (vers 7), ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen (vers 8)”. Dylika verser är det många män som stöder sig på när kvinnor hävdar sina rättigheter. Så kan man alltså argumentera inom kyrkorna. Mannen är fortfarande familjens överhuvud – det ifrågasätts inte. Även om mannen kanske har betydligt lägre utbildning och likaså lägre inkomst så är det mannen som tar hand om kvinnans inkomst och det är han som har sista ordet. Men det finns också många undantag.

 Politisk makt går bra 

Om kvinnor är högutbildade och når höga positioner i samhället så respekteras de utifrån sin utbildning och kompetens - inte utifrån sitt kön. På riktigt hög position har vi Rose Mgiro som varit Tanzanias FN-ambassadör men även vår nuvarande vicepresident som är kvinna. Jag har aldrig hört henne ifråga- sättas utifrån sitt kön - det tas för givet att om hon har blivit utsedd till denna position så ska hon klara det. Vi har haft en kvinnlig talman och även om hon ifrågasattes hörde jag aldrig att det berodde på hennes kön – men i hemmet är det alltså fortfarande tveksamt om de kan bestämma.

 Ett exempel från familjelivet: Yona och Esther är från samma massajfamilj och har bägge fått förmånen att studera. Yona som är man får själv välja sin blivande hustru. Men det skulle aldrig gå att Esther fick den förmånen, aldrig. Både pappan och mamman vägrar. Kanske hon väljer att inte lyda, men dåriskerar hon att bli utestängd från familjen. 

 Barnbegränsning

För några år sedan var jag ute i en by som heter Chogola. Där är det mest folk av wagogostammen. Kvinnosekreteraren och jag skulle träffa kvinnogruppen i kyrkan och prata bland annat om kvinnornas situation i byn. Det visade sig att ingen av de fyrtiotvå kvinnor som kom hade gift sig i kyrkan. Barn hade de och ofta många, men ingen hade gift sig i kyrkan. Sakta kröp det fram att de själva ville det, men inte deras män. Kvinnorna sa att när de fått fyra till fem barn ansågs de som utslitna och männen lämnade sina kvinnor som sedan var de som skulle vara kvar och ta hand om barnen efter “skilsmässan”. De såg sig själva som “verktyg” i männens värld. 

 Många kvinnor vill starta med någon sorts barnbegränsning i sina äktenskap. P-piller är de rädda för. Många föredrar sterilisering men det kan de inte göra utan mannens godkännande. Att mannen skulle sterilisera sig är MYCKET otänkbart och ovanligt. Men det har hänt. Jag ställer själv upp och betalar för dem om de vill och några av våra manliga präster har öppet gott ut och berättat att de gjort det. Även de kvinnor som kommer och ber om hjälp betalar jag för.

 Att avsluta en sed

Könsstympning är tyvärr en verklighet i vårt land. Jag har själv lett åtskilliga seminarier om nackdelen, smärtan och riskerna med det. Många kvinnor berättar då om svårigheten att inte stympa sina döttrar, eftersom döttrarna då kanske inte kan få sig en make. Det gäller alltså att undervisa alla grupper i samhället om det. Vi gör just nu ytterligare en seminarieserie ute bland massajerna och där har vi haft framgång. Alla fyra ”ngariba” - alltså kvinnorna som utför själva ingreppet - har slutat med könsstympning. Men nyinflyttade till området har inte fått samma undervisning och kräver nu könsstympningsseden tillbaka. Det är mycket arbete kvar innan seden helt upphör. Mitt eget adoptivbarnbarn Lisa står under ständig uppsikt från min sida. Hennes mamma kommer från en släkt som gärna tar till kniven. Men än så länge har inget hänt och hon är idag sex år gammal.

Detta var några intryck från min horisont. Det kanske känns deprimerande, men jag upplever idag ett intresse för kvinnornas situation som inte fanns för 30 år sedan när jag först kom hit till landet. Det är hoppfullt.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Mwalimu Ulf