Jungfru Marie bebådelsedag
Präst: Per Anders Sandgren
Mitt i fastetidens allvarstid, mitt i en tid med vansinniga världsledare och brutala krig, firar kyrkan en riktig festsöndag - Jungfru Marie Bebådelsedag. Den handlar om nytt liv, nytt hopp och en ljus framtid. Det känns nästan oanständigt att i allt detta fira med våfflor och champagne… ja, kanske blir det kaffe i stället för champagne, men ni förstår hur jag tänker.
Kyrkan har genom alla tider, mitt i oro och katastrofer, firat livet. Det är ett sätt att stå emot allt djävulskap som möter. Det skall vi fortsätta med.
Men ärligt talat var det inga festkänslor som uppfyllda Maria då hon fick beskedet att hon skulle bli med barn – hon blev rädd, förvirrad och orolig för framtiden – med rätta. Det hon fick höra var obegripligt och farligt. Ung och ogift. Det första hon måste tänkt var – katastrof, social katastrof. Men vi som har facit på hand, som vet hur det gick – vi kan fira. Det vi firar är flera saker; bland annat hur Gud griper in i historien och räcker liv och hopp.
Guds Mäktiga verk är rubriken. Lägg märke till att ”Guds mäktiga verk”, i alla tre texterna handlar om hur Gud oväntat, i det lilla och till synes obetydliga, kommer med liv och hopp.
I den första texten sas det att i den pyttelilla byn Betlehem, den löjligt obetydliga byn, där skulle Guds hopp födas. Nästa text handlade om Abraham och Sara, alldeles för gamla men som ändå fick ett barn, fick liv och hopp. I alla tre texterna kommer hoppet in i världen genom en människa; genom till synes obetydliga, vanliga människor, ger Gud liv och hopp.
Så vi firar Guds mod att våga fråga den vanliga tjejen Maria, och Marias mod att våga svara ja. Vi firar Guds mod och människans mod.
Gud är modig som vågar göra sig beroende av vanliga människor. Det är häpnadsväckande. En människa kan låta sig styras av rädsla, ilska, besvikelse och annat som gör henne rätt oberäknelig. Se bara på några världsledare just nu, så oberäkneliga, och så svårt att veta vad dom styrs av. Ändå väljer Gud att låta sig födas in i ett sådant sammanhang, göra sig beroende av människor, bli människa, bli en av oss.
Se på den som sitter bredvid dig… skulle du kunna tänka dig att lägga världens framtid i den personens händer?... Jo, kanske om du känner personen och litar på henne, men…jag vet inte…jag skulle inte våga… men Gud vågar.
Gud lägger sig själv i händerna på en mycket skör liten familj, som strax efter att barnet är fött kommer att tvingas på flykt och leva under svåra och enkla förhållanden. Med andra ord: En helt vanlig förfärlig familjesituation i stora delar av världen.
En vanlig människa blir tillfrågad att bära evigheten in i tiden, att ta emot det gudomliga som läggs i famnen – bokstavligen - att ta emot och räcka vidare. Det är obegripligt modigt av Gud att lägga ett så stort och betydelsefullt uppdrag i vanliga människors händer, men det finns ett mönster. Hela bibeln är fylld av berättelser om hur Gud vågar ge ansvar till sådana som inte egentligen tycks lämpade – alla lärjungar kring Jesus med Petrus i spetsen är bara några exempel på… rätt olämpliga personer om man granskar dem, och så fortsätter det genom hela historien fram till oss. Gud fortsätter att våga, Gud fortsätter ha mod att kalla vanligt folk som dig och mig - trots att vi är som vi är.
Även om Marias uppdrag var särskilt så liknar hennes uppdrag det du fick i dopet; att bära liv, hopp och befrielse in i världen – det var Marias uppdrag, och Gud fortsätter be oss att genom det vi gör och säger räcka liv, hopp och befrielse till andra. Det kallas för att älska – att visa kärlek. Det är uppdraget som räcker liv, hopp och befrielse in i världen. Det är oerhört modigt av Gud att ge vanliga människor det uppdraget – men Gud har inga andra händer, fötter eller hjärtan än våra.
Vi firar därför människors mod, vårt och andras, att svara ja på uppdraget. Du skall bära in hopp, liv och befrielse i världen – säger Gud till oss, och vi svarar bekymrat; Men hur skall detta ske?
Jo, det sker på de mest olika sätt; det kan ske när vi lyssnar till någon som är förtvivlad eller uppgiven. Att vara nära, finnas till hands, ger den förtvivlade hopp – vänskap ger hopp och livslust. Det krävs ibland stort mod att orka möta och stanna kvar i det som är svårt. Att bära in hopp och liv i världen innebär för någon annan en politisk kamp för demokrati, att stå upp emot rasism eller att leva på ett sätt som är skonsamt mot miljön, eller något helt annat.
Strax skall ni i kören sjunga Marias lovsång, Magnificat för oss. Texten är Marias ord när hon begriper vad som skall hända. Hon tackar Gud för att han ”gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa”, så står det och så sjunger ni. Tänk vad vi just nu längtar efter att få se det, få se hur Gud störtar despotiska härskare från deras troner, få se hur Gud skingrar dem som har övermodiga planer och som planerar guldstatyer över sig själva. Som vi längtar efter att se hur Gud upphöjer de ringa, och sätter en gräns för lidande och våld.
Vår längtan efter Guds ingripande har med oss att göra. Vi vanliga människor, du och jag har anförtrotts uppdraget att ta emot och bära Guds kärlek till andra.
Det krävs mod att visa kärlek, att räcka hopp och liv till andra. Det krävs mod att avstå från egen bekvämlighet, övervinna rädsla och annat som hindrar oss från att räcka liv. Det finns miljoner exempel, och nya hela tiden, på att människor har det modet – i smått och stort – och det är värt att fira. Att vi, du och jag, har förmågan att bära in liv i världen är värt att fira.
Genom gudstjänst, lovsång, bön och nattvard stärks vi i modet, och vi stärks i tron att Gud är med oss i uppgiften. Vi är i viss mån, var och en, Maria, som håller Guds kärlek och evighet i vår famn – och får räcka den åt andra.
I Jesu namn