Förlåt- vad betyder det?

Nyhet Publicerad Ändrad

”Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”, så ber vi i bönen Fader vår. Men vad betyder det att bli förlåten och att förlåta andra? I den kristna tron är förlåtelse viktig eftersom det har med befrielse och upprättelse att göra. Men skuld och förlåtelse är inte bara ett religiöst fenomen utan djupt mänskligt. I denna artikel, skriven av biskop Esbjörn Hagberg, kan du läsa om olika perspektiv på förlåtelsen, både den mänskliga processen och hur man inom kyrkan hanterar skuld och förlåtelse.

Det blir allt svårare att tala om förlåt-else. Naturligtvis har jag funderat över orsaken. Är det ett sönderförkunnat ord? Ordet har ibland blivit ett av de många orden. Ett ord som sägs för att det skall sägas. Ungefär som en signaturmelodi. Visserligen är signaturmelodier viktiga. De ger ett igenkännande. Säkert både på gott och ont. Förlåtelsen är dessutom något av den kristna trons signatur. I förlåtelsen vidrör vi både troslärans centrum och troslivet hjärta.

Ett komplext ord
Det har säkert någon gång talats lättvindigt och “tomt” om förlåtelse. Men problemet är säkert mer komplext än så. Ordet “förlåt” är oftare än vi kanske anar laddat med allt annat än positivt innehåll. Detta grundar sig i människors erfarenhet. För några är förlåtelse förknippat med likgiltighet. Man lärde sig en gång ordet som ett nästan magiskt ord. Det gav hjälp att komma undan och slippa ansvar. Möjligen blev det ibland också ett sätt att dölja den egna ilskan. När man sagt sitt “förlåt” var det bara att gå vidare. Då var det sagt som måste sägas.

För andra är förlåtelse förknippat med kränkning. Man har tvingats säga förlåt och därmed ta på sig en skuld som inte var ens egen. Få saker kan vara så förnedrande. Kanske man dessutom fått uppleva hur mycket av det som tillhör det naturligt mänskliga också belagts med skuld. Vissa känslor har blivit belagda med censur. Det har inte varit ovanligt att rimliga uttryck för vrede eller spirande sexualitet skuldbelagts. Man fick bara inte känna det man kände.

För åter andra är förlåtelsen fylld av prestation. Det var så man skulle säga för att göra, inte minst, Gud nöjd. Genom att säga ett “förlåt” kunde man räkna med uppskattning, ungefär som det lilla barnet belönas när det vid rätt tillfälle sagt eller gjort rätt saker. För några utvecklas detta nästan till ett tvångsmässigt beteende. Men försöker göra sig värd att älska genom att ständigt upprepa förlåtelseord.

För allt fler har förlåtelsen blivit ett tecken på den egna uselheten. Den som kämpar med skam i sitt liv får ofta ett kluvet förhållande till ordet förlåt. Å ena sidan längtar man efter befrielse som bekräftar. Å andra sidan blir ordet ännu en påminnelse om det som man redan visste. Man är så dålig att man behöver förlåtelse.

Förlorar ordet dess mening? 
Förlåtelsen har dessutom för åtskilliga blivit något som inte betyder något. Man hade sagt förlåt. Ett streck hade dragits över det hela. Men så blir det som så ofta, det gömda doldes inte av strecket. Återkommande påminns man om sina misslyckanden. Vid “lämpliga” tillfällen förnyas skulden. En skuld som används på det sättet ger den förorättade makt och övertag.  “Offret” gör sig själv till en “bättre” människa. Hur skall den som återkommande påminns om en tidigare skuld våga lita på förlåtelsen?

Förlåtelsen har alltså för några människor förlorat sin befriande verkan. Livets sår har förvanskat förlåtelsen. Det djupast behövda tycks vara det lättast sårbara.

Behovet av förlåtelse börjar med att kärleken sviks.

Biskop Esbjörn Hagberg

Själv minns jag med glädje första gången jag insåg förlåtelsen möjlighet. Det började med en insikt om att min skuld inte bara var min. I en kristen gemenskap var min skuld också hela Kristi kropps. Den förståelsen gav mig mod. Det blev viktigt att leva i förlåtelse. Dessutom ville jag välja det svåraste: Jag ville nämna min skuld inför en människa. Den konkreta bekännelsen och tillsägandet om Guds förlåt-else gav mersmak. Det var ljuvligt att vara en förlåten syndare.

Förlåtelse förutsätter skuld. Det kan vara en skuld i relation till Gud eller människor. Oftast går detta inte att åtskilja. När en människa såras, såras också Kristus.  “Vad ni har gjort för någon av dessa minsta, det har ni gjort för mig” Matt.25:40.  Därmed kan Jesus också representera den människa som sårats. Somliga människor kan vi aldrig nå med ett “förlåt”. Hon kanske inte vill ta emot önskan om förlåtelse. Hon finns inte i vår närhet. Kanske hon inte ens lever. I den situationen får vi vända oss till Jesus. Jesus får vara den som får ta emot vår bön om förlåtelse och ställa oss fria från det som är vår del i skulden.

En kollektiv skuld
Skuld kan vara kollektiv. Vi har alla del i världens bortvändhet från Gud. Vi kan vara en del av exempelvis ett samhälle där vi lever så att kärleken förtrampas. Som en i den minoritet av människor som lever i överflöd har vi knappast undgåtts att drabbas av den skulden. På motsvarande sätt kan förlåt-elsen beskrivas kollektivt. Som kristna, är vi förenade med Kristus. I dopet har vi dött och uppstått med honom. Tagits in i en livs-gemenskap där vi får del av hans försoning. Skuldens yttersta konsekvens är vi därmed befriade ifrån. Vi är inte slavar under synden. Döden har ingen makt över den som tagit emot Jesus. Trots denna kollektiva aspekt kan vi ändå oftast bara hantera skulden individuellt. I varje fall om vi ser den som en personlig erfarenhet och ett ansvarstagande. Jag måste själv ta ansvar för min skuld eller själv besvara den önskan om förlåtelse som någon gett uttryck för.

En helande process
Förlåtelsen är nästan alltid fråga om en process. Behovet av förlåtelse börjar med att kärleken sviks. Man handlar omänskligt. Ånger har i den kristna andliga traditionen blivit det första steget på vägen mot förlåt-else. Ånger behöver inte vara en känsla utan är nog oftast en insikt. Jag vet att jag gjort fel. Jag vill dessutom göra så att det, om möjligt, inte återupprepas. Ånger är nog ofta ganska krasst förknippat med vår vilja. Det andra steget är bekännelsen. Här formulerar jag inför Gud, en medmänniska och eller mig själv min skuld. De högt formulerade orden gör ansvartagandet tydligare. Här blir det dolda ofta synligt. Situationer får nämnas vid sitt rätta namn. Lögnen förvandlas till sanning.

Därefter kommer gottgörelsen. Detta är en del av ansvarstagandet. Kanske har vi ibland bortsett från gottgörelsen i lutherskt och evangeliskt kristna sammanhang. Att glömma har varit det främsta målet. Den förlåtne skall då lämna bakom sig det som man missat. “Vi skall inte fiska i glömskans hav”. Det kan vara sant. Men vi behöver bara se till att vi inte förlorar något av skuldens positiva utmaning. Är det inte viktigt att ta lärdom av våra misslyckande och tillkortakommanden? Vi hoppas väl att i morgon leva annorlunda än idag? Därför behöver vi få ställa till rätta.

Både åklagare och dommare
Om skulden gör människan omänsklig blir förlåtelsen en möjlighet att mänskliggöra båda parter. Den som ber om förlåtelse tar ansvar för sin handling. Hon gör sig genom detta till människa. Den avbild som hon skapats till. Hon låter sig vara den fantastiska människa som av Gud fått ett samvete. Vi kan vara både åklagare och domare.

Den man önskar förlåtelse från görs också till människa. Hon förklaras värd ett annat öde. Hon tillskrivs den rätt som berövats henne. Det visar sig inte minst i svåra övergreppssituationer att det är viktigt för offret att förövaren tar på sig sin skuld. Därmed får också offret lättare att hantera sina egna fantasier om delaktighet, ansvar och skam.

På samma sätt som bönen om förlåtelse är en process är också förmågan att acceptera och ta emot förlåtelsen en process. Till processen att kunna förlåta en oförätt är domen en viktig del. Ibland skall vi döma! Bara den man dömt finns anledning att förlåta. Domen kan ha många känslor som sin följeslagare. Somliga mer svårhanterliga att stå ut med än andra. Hat, viljan att hämnas eller önskan att förbanna missdådaren kan finnas där. Detta måste också ha sin plats och sin tid.

För mig har det blivit viktigt att se att förlåtelse inte innebär accepterande av en människans hand-lingar. Att man förlåter innebär i stället att man lägger ned anklagelsen emot denna person. Man väljer bort rätten att döma för att i stället ställa fri. Jean Vanier säger i sin utmärka bok Det sant mänskliga att “Förlåtelse är att ta avstånd från hämnd. Det är att hoppas att förtryckaren eller tyrannen skall bli en fri människa. . .. hon kan be till Gud att hans stenhjärta skall förvandlas till ett hjärta av kött”.

“Är det viktigt att förlåta?” Jag fick frågan av en journalist. Frågan var bra. Det utmanade det till synes självklara. Jag märkte att hennes fråga denna gång födde fler frågor. Är det viktigt att vara fri? Är det viktigt att försonas med livet, dvs. låta livet vara som det är? Vill jag vara människa fullt ut? För mig var det en påminnelse att få se att dessa frågor i djupet hör samma med förlåtelse. Därför måste vår bön även i fortsättningen få vara: “Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”

Text : Biskop Esbjörn Hagberg