Meny

FÖRLÅT -FÖRLÅTELSE -FÖRLÅTA

Snön ligger tung. Men det är inte den sortens tyngd som gör det svårt. Nysnön ger rum för ro. I naturen finns inget dömande, eller skam och skuld. Där finns bara acceptans i den klara luften. I acceptans, kan det gamla lösas upp och förlåtelsen förvandla oss. Det är ett mirakel som ger oss frid.

Många frågor dyker upp när man ska ta fatt i temat förlåtelse.
Hur kan man förlåta det ”oförlåtliga”, som mord, övergrepp, eller att ens folkgrupp blir utrotad, fördriver från sitt landområde? Hur kan man förlåta något som vållar stor smärta i flera generationer? 

Nelson Mandela klarade det, men jag själv klarar kanske inte ens att förlåta min granne som irriterar mig gång på gång. Hur gör man? Eller snarare, hur är man? Kanske är förlåtelse mer ett tillstånd som man känner inombords först och som man sedan kan handla ut ifrån? Eller är det tvärt om, ska man handla först så att det blir lättare att förlåta? Är förlåtelse ett val? Tänk om man inte vill förlåta då? Eller måste man vara stark? Kanske är tacksamhet en hjälpare på vägen? 

För mig har förlåtelse många gånger uppstått i ett val. Ett litet val att fokusera på det goda. Ett litet beslut taget ur välvilja kan ändra en fastlåst situation. Plötsligt känns det lättare att lägga det som hänt bakom sig än att hålla fast vid det. De flesta gångerna vi har förlåtit eller tagit emot förlåtelse, kommer vi kanske inte ens ihåg, men det är en speciell händelse som jag alltid vill minnas. Det var i förhållandet till min Farmor. Förlåtelsen överraskade mig och det blev en stark upplevelse, som jag alltid ska bära med mig som ett varmt minne i min själ. 

Låt gå och låt det ske
Förlåtelse på grekiska kan översättas till att släppa taget om, att låta gå, eller att överge.

Farmor hade varit sjuk länge. Pappa, alltid omtänksam mot alla, försökte övertala mig och min syster att besöka henne. Jag har inget mer att säga till Farmor, svarade jag kort till pappa.

The weak can never forgive. Forgivenesis the atribute of the strong.

Mahatma Gandhi

Det hade inte min syster heller. Farmor har sårat mig så många gånger, jag orkar inte mer, sa min lillasyster. Pappa försökte övertala oss en sista gång med ”Det är väldigt trevligt för henne om ni kommer på besök”. Men vi hade bestämt oss och gick inte att övertala fler gånger. Vi ville inte träffa Farmor mer. Kort tid efter dog hon på sjukhuset 96 år gammal. 

Vi var flera i släkten som hade haft ett ambivalent förhållande till Farmor. Hon var kraftfull, energisk, med en utstrålning och en vilja som kunde förflytta berg, om hon hade velat. Det var bara det, att hon så sällan ville det. Hon ville mest styra och kontrollera de andra runt sig. Hon sårade oss gång på gång. Men bakom allt fanns en god människa, det visste jag. Det kom bara så sällan fram.

Någon månad efter Farmors död satt jag på ett café i Oslo. Hit kommer äventyrare som skal planera sina resor ut i välden. Fjärran länder skall utforskas med glädje och öppenhet. Kartor hänger på väggarna, jordglober står framme och färgglada reseböcker väcker nyfikenhet. Kanske var det stämningen av öppenhet och positiv förväntan som smittade av sig på mig och som gjorde att jag nu kan tänka på min Farmor i ett trevligare ljus. Fåtöljen på andra sidan av cafébordet var tom. Och jag undrade hur det skulle varit om hon hade suttit där tillsammans med mig. Vart hade hon velat resa? Kanske var hon en äventyrare som kände att hon hade en massa ogjort? Hon hade ju trots allt startat en liten resebyrå för pensionärer senare delen av sitt liv. Jag kom att tänka på hennes bra sidor, att hon gillade att bada i havet och hennes valspråk ”Man ångrar aldrig ett bad!” Och i det ögonblicket var det som om en stark, kompromisslös våg av kärlek fyllde mig. Det var ingen tvekan om vad som skedde. Jag visste, att nu kan jag släppa de gamla känslorna av att vara sårad och ilskan över allt hon hade sagt och gjort. Från den stunden visste jag att det inte betydde något längre. Flera årtionden av dåliga minnen med osämja, blev neutraliserade. Det var som om jag upplevde ett mirakel. Jag förlöstes från en tung börda som jag burit på. Det som varit fastlåst inne i mig smältes nu bort av kärlek som bara kom. När jag lämnade rese-caféet kände jag mig lätt, glad och tacksam. Jag hade gjort en inre resa i frid.

Efteråt testade jag mig själv. Men de jobbiga minnena av Farmor bet inte längre tag i mig. Jag kunde fortfarande se att handlingarna som hon valde var fel. Själva förlåtelsen rättfärdiggjorde inte hennes handlingar. Men för mig var personen Farmor nu förlåten. 

Jag kände inte längre affekt, bara en slags neutralitet. Jag kunde förstå med hela mig, att det hon hade sagt och gjort inte hade så mycket med mig att göra, utan mest med henne själv. 

Styrka att ändra sin framtid
Historien och det som har hänt kan vi inte ändra på, men vi kan ändra vår framtid. Vi väljer själva hur vi skal se på det som var. Vi väljer hur vi skall fortsätta att berätta vår egen historia. Skall vi fortsätta att se oss som offer för en situation som var, eller som om vi nu är starkare och kan släppa taget? Som offer, äger allt det jobbiga som hände oss fortfarande. När vi är starka och släpper taget, äger vi vår egen historia och vår framtid. 

Efter råder frid
Oavsett om processen fram till förlåtelse är dramatisk, eller en händelse vi knappt minns, så är det nya tillståndet likt. Låsningen man bar på har äntligen släppt taget. Vi känner oss lättare, fria, starka och mer levande. Ibland kommer också en stor glädje och kärlek. Det viktigaste av allt är att efter förlåtelsen råder frid.

 Text & bild: Kristina B. Holmblad