Förälder & förebild?

Nyhet Publicerad

Finns det några viktigare förebilder än föräldrarna? Frågan tycks retorisk men är inte självklart enkel. Det insåg jag under samtalet med en av de i Norge mest anlitade psykologerna kring barn och familjefrågor, Hedvig Montgomery.

Vid olika tider i vårt liv betyder människor olika mycket som förebilder. Föräldrarna har alltid en viktig roll som förebilder, men är tack och lov inte de enda och inte i varje stund de viktigaste. Det blev ett spännande samtal.

Föräldrarollen är bland annat att vara förebild. Det har nog alla föräldrar någon gång tänkt kring. Den tanken kan stressa oss när vi inser att vi inte räcker till eller upplever att vi gjort eller gör fel i vår relation till barnen. Vad tänker en psykolog och familjeterapeut om det? Hedvig börjar med att konstatera att föräldrarna är den första anknytningen vi får, men att ju äldre barnet blir ju fler vuxna lär barnet känna och kan få som förebilder. De vuxna blir positiva förebilder inte primärt utifrån sin position, t ex som förälder eller dagisfröken, utan utifrån det förtroende som byggs mellan barnet och den vuxne. När barnet upplever att den vuxne finns där för henne, att den vuxne förstår hennes situation och vill henne väl, då väcks det förtroende som gör den vuxne till en förebild. 

Hedvig lyfter fram två kritiska och viktiga tider i ett barns liv som hon uppfattar har särskilt stor betydelse utifrån ett förebildsperspektiv. Det första tillfället är när barnet är mellan 2 och 3 år – när barnet börjar säga ”Nej” och hävda sin egen vilja. Vid den tidpunkten är föräldrarna nästan allt i barnets liv, men genom att säga nej blir barnet alltmer sig självt och bygger sin egen identitet. Det är första gången som barnet på allvar utmanar föräldrarna och det blir då viktigt hur respektfullt föräldrarna möter barnets nej. Föräldrarnas förmåga att ta barnets nej på allvar och visa att de vill barnet väl bygger det förtroende som gör att föräldrar ändå kan ta sig vidare utan alltför smärtsamma konflikter om allt som barnet först säger nej till. ”Disciplin går alltid vägen via förtroende”, säger Hedvig med tanke på att man som föräldrar ofta behöver ta svåra kamper och sätta gränser i barnuppfostran. Respektfullt bemötande och förtroendebyggande i relationen är det som gör föräldern till en förebild.  

Nästa kritiska och viktiga tid är puberteten. Det är också en tid då barnet skall skapa sin identitet och gör det genom att skjuta föräldrarna från sig. Det är viktigt i barnets vuxenblivande att få distans till sina föräldrar och ofta görs det genom att barnet ifrågasätter föräldrarnas liv, deras sätt att vara på och deras åsikter. I puberteten är en viktig fråga vem man vill vara, vem som är ens bäste vän och hur man vill leva. Just i den tiden söker tonåringen andra förebilder, både bland vuxna och jämnåriga. Det söks bland personer som visar att de förstår, visar uppskattning, som de upplever att de har något gemensamt med. ”Därför ligger konfirmationstiden helt rätt i tid”, säger Hedvig. ”Då får barnet möta andra vuxna som tar deras frågor på allvar”. Dessutom påpekar hon att den avslutande festen med den norska traditionen att föräldrarna håller tal till den nykonfirmerade också kommer helt rätt i tid; ”då behöver tonåringen få höra hur mycket föräldrarna älskar dem och en försäkran att de kommer fortsätta finnas där för dem”. Det behöver tonåringen höra även om föräldrarna just då inte står särskilt högt i kurs som förebilder och ofta uppfattas som lite pinsamma av barnet.

Just i tonåringens frigörelsetid känner sig många föräldrar maktlösa och otillräckliga, särskilt om det paras med en känsla av att det egna livet inte är ”föredömligt”. Det förebildliga kan vara att den vuxne strävar med sitt liv och visar vilja att kämpa med det som är svårt. Att visa fram ett vuxenliv som trots utmaningar är värt att leva är betydelsefullt i sig, påpekar Hedvig.

”Man får aldrig glömma att människan, och särskilt barn, har en enorm livskraft”, säger Hedvig apropå att växa upp under olika omständigheter. ”Jag hör så ofta stora historier om små saker som betytt väldigt mycket”. Hedvig syftar på berättelser om svår uppväxt där någon annan vuxen än föräldrarna såg barnets svårigheter eller behov, ställde frågan ”hur har du det” eller på något annat sätt visade omsorg, och betydelsen av detta. Särskilt i tonåren kan dessa ögonblick av föredömlig omtanke och respekt bli avgörande och väga upp mycket av brister hos föräldrar eller kompisar.   ”Kärnfamiljen är en rätt ny företeelse, och en svag länk”, menar Hedvig. Barnet behöver så många fler vuxna kring sig för att få goda förebilder att relatera till. Samtidigt är tonåren den kritiska tid då vi söker mer jämnåriga förebilder och då dessa blir viktigare än alla vuxna. Det blir utmanande för föräldern att förhålla sig till, och risken är att den vuxne börjar känna sig liten och maktlös när tonåringen utmanar och väljer kompisarna framför föräldrarna. Hedvigs uppmaning är att vi som vuxna alltid skall komma ihåg att vi är större och mer betydelsefulla för dem än vi känner oss när vi blir rädda att tappa kontrollen. Det vanligaste misstaget vi gör är att vi agerar utifrån känslan att vara liten och rädd. Det bästa vi kan göra är att inte vara så självupptagna. ”Varför gör du detta mot mig?”, är den självupptagnes fråga som vi skall undvika att tänka eller uttrycka. Istället behöver vi hålla fram frågan ”Vad kan jag göra för dig?”. Det är lika svårt som viktigt att försöka stå över sin självupptagenhet. Det bygger det förtroende som är avgörande för att vi skall kunna betraktas som goda förebilder.

Skribent: Per Anders Sandgren