- Min svenske tippoldefar, Lars Pedersen, blev troligen såld som 5-åring till en bonde i Dyrøy. Svält och nöd låg bakom att det var ödet för många svenska barn på den tiden, säger Ann Peggy Dalehaug.
Hon visste inget om sin svensksamiska bakgrund eller den gripande släkthistorien när hon började leta efter sina rötter.
Länge har vi siktet inställt framåt, utbildning, jobb, bilda familj eller klättra i karriären. Men någon gång i livet vänder många blicken bakåt. Börjar fundera över vem de är och var de kommer ifrån.
- De flesta börjar släktforska när de själva närmar sig pension, föräldrarna har kanske gått bort och man önskar att man fått veta lite mer, berättar Bo-Lennart Andersson, styrelse-medlem i föreningen Borås Släktforskare.
Han talar av egen erfarenhet. Hans mor föddes i norska Rena, men flyttade efter andra världskriget till svenska Borås.
- Där erbjöds hon jobb som sömmerska och träffade snart min far, säger han.
Bo-Lennart hade inte tänkt släktforska, men när hans mor dog var det dokument och fotografier att ordna upp i. Han bestämde sig för att gå en kurs i släktforskning.
- Och så var jag fast, skrattar han.
Släktforskning beskrivs som ett detektivarbete, men också som en möjlighet att få en glimt in i det förflutna där man kan få kunskap om sina släktingar och få en större bild av sitt ursprung.
- Du är en produkt av arv och miljö, och arvet är ju det vi har bakom oss som berättar om våra förfäder och det som format oss som människor, säger Bo-Lennart Andersson.
De släktingar som han inte fick fram genom de norska bygdeböckerna och de svenska husförhörslängderna fick han senare fram genom DNA-test.
- Jag har nu 15 000 personer i mitt register, med släkt både i Norge, Sverige, Finland och Amerika, konstaterar han.
Släktens förgreningar över de olika länderna var ingen överraskning för Bo-Lennart Andersson. Det var det däremot för Ann Peggy M Dalehaug som bor i Oslo. När hennes dotter föddes på 90-talet väcktes tanken om hennes eget ursprung och hon började leta efter sina släktingar.
- Jag hade ingen aning om vad jag skulle finna. Jag visste ingenting, bara namnet Junkka, berättar hon.
Spåren ledde henne till samerna och till nordsvenska orten Parkalompolo i Pajala kommun. Timmar på riksarkivet i Oslo och sökande i familjedokument varvades med besök i den lilla svenska orten.
Det var så hon träffade Fredrik Mattson, Lars Pedersen var hans morfars farfars bror, och han ville också veta mer om släktens historia.
- Ja, man ska ha lite tur, skrattar hon.
Släktens historia går tillbaka till 1800-talet. Lars Pedersen, som egentligen hette Lars Persson Junkka, föddes 1826 och bara 5 år gammal skiljdes han från sin mor och sina syskon för att följa med ”flyttlapparna” det vill säga samerna som vandrade mellan sommar och vinterbete i Sverige och Norge.
- Lars far hade gått bort och hans mor kunde inte ta vara på honom så han var ett barn som på grund av nöd skickades över gränsen, berättar Ann Peggy Dalehaug.
Svälten förr i tiden fick människor att ta till drastiska åtgärder. Varje år följde människor i Tornedalen med samernas långa tåg med renar som vandrade över fjället till den lite varmare kusten i Norge. De hjälpte familjer, men det var också många ensamma barn som sändes med. De svenska föräldrarna fick kanske pengar som betalades via samerna av fosterföräldrar, när de blev sålda i Norge.
- Där var vintrarna mildare och de hade alltid mat från havet, säger hon.
Många av barnen fick nya norska namn, några kom inte ihåg sina föräldrars namn eller sina egna födelsesnamn. Också Lars fick ett förnorskat namn.
- Det var man tvungen att ha för att få köpa eller ta över en gård som han gjorde, berättar Ann Peggy.
Men Lars Pedersen hade kontakt med sin svenska släkt. Genom kyrkoberättelser har Ann Peggy Dalehaug och hennes släkting kunnat se att flera barn från den svenska sidan kom till honom och gården Katrinehaug i Nord-Norge.
- Jag och Fredrik Mattson har tillsammans kunnat lägga det pussel som var familjens historia. Och sommaren 2014 kunde hela släkten samlas på Katrinehaug, berättar Ann Peggy Dalehaug.
Lars Pedersen (1826-1907) fick aldrig återse sin mamma i Sverige, men genom släktforskning har hans ättlingar förenats och tagit del av hans historia. Nu lever den vidare med dem.
Skribent: Jessica Josefsson
Foto: Privat