Även om vi behöver varandra så finns i varje människa en ensamhet. Ett rum dit ingen annan människa kan nå. Gud kan vara med oss där, men ingen annan. Där finns det allra vackraste vi har varit med om men också det svåraste och det vi skäms för. Av alla människor som finns omkring oss är en vän någon som vet om att det här rummet finns, kanske till och med känner av vad som finns därinne, men framför allt vill finnas med oss utan att överge också i det som inte riktigt går att dela.
Jag tänker på två händelse när Jesus är nära några av sina vänner. Den första finns nedskriven i Markus evangelium. Lärjungarna har varit ute på uppdrag och kommer till Jesus och berättar om allt de har gjort. Man kan föreställa sig att de vill ha beröm och uppskattning. Men Jesus säger: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” Mark 6:31. En liten notis i berättelsen är värd att uppmärksamma. De hade haft så mycket att göra så de hade inte haft tid att äta. De är trötta och troligen lite stressade av allt som pågår. Jesus och hans vänner drar sig undan och den kravlösa vilan infinner sig. En vänskap som låter var och en vara ifred. Det är också så vi ofta beskriver riktig vänskap. Någon vi kan vara ensamma och tysta tillsammans med utan att det känns besvärande.
Nästa tillfälle jag vill nämna är när Jesus är i Getsemane. Livet hade förändrats för Jesus och hans vänner och mörka moln visade sig på himlen. Det fanns hot om våld, död och sorg. De hade ätit tillsammans och alla anar att det är sista gången. Tre av hans närmaste vänner följer med honom ut in trädgården. När han är själv och ber i sin djupa ångest somnar vänn-erna. Lukas skriver att de somnade av sorg. Orkade inte hålla sig vakna. Den här berättelsen kommer nära varje människas upplevelse när lidande och sorg drabbar oss. På samma sätt kan ingen följa med in i någon annans ångest men vi kan finnas där i närheten. Begränsade, trötta, men närvarande. Jesus var ensam där i Getsemane men inte övergiven.
De här två berättelserna handlar om den utsatthet som tillhör livet. Men också att vi behöver varandra. Inte med kloka råd och uppfodringar utan med närvaro.
En vän är den som känner oss och låter oss vara ifred utan att överge oss. Så kan vi också tänka oss Gud. Någon som känner oss och är närvarande utan att tränga sig på.
”Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.” Joh 15:15
Text: Lars Björklund