“Endast syndare är välkomna!”

Nyhet Publicerad

Över ingången till Örnäsets kyrka i Luleå blinkar neonskylten genom vinternattens norrskensbelysta himmel under det sena 1980-talet.

Kyrkan fylls av vanligt folk som nyfiket kommer in från gatorna. Bilden är vacker … Åtminstone var det så det fantasifullt såg ut i den vision församlingspedagogen en gång hade om kyrkans väsen och uppgift.

Under mina tonår flyttade vi från Skåne till Luleå. Som nykonfirmerad var jag ibland med på träffarna i Kyrkans ungdom i just Örnäsets församling. Än i dag håller jag med församlingspedagogen om riktigheten i tanken bakom visionens neonupplysta ord. Vissa formuleringar sätter sig i minnet genom livet, och denna ordalydelse, som jag tolkade som ett uttryck för överflödande och inkluderande kärlek, blev ett av dem.

Men stämmer det?

Det finns nämligen exempel på Bibeltexter som ger uttryck för motsatsen. I Psaltaren 24:3–4 ställs vi inför frågan: ”Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel?” Svaret som följer är: ”Den som har skuldlösa händer och rent hjärta, som inte håller sig till falska gudar och aldrig har svurit falskt.”

Men hur går det här ihop? I motsats till vad församlingspedagogen i Luleå såg framför sig, verkar psalmisten mena att enbart de som är utan skuld och de som är renhjärtade, hör till dem som är välkomna in i Guds hus. Från den norrbottniskt inkluderande kyrkosynen, smalnar välkomnandet plötsligt av till att bara gälla de få, om ens någon. 

För vem är egentligen skuldfri och hundra procent renhjärtad?

Ja, detta är en fråga som även Jesus lärjungar upp-givna ställer sig i Matteusevangeliets 19:e kapitel. Anledningen är denna: Jesus möter en rik man som är rättfärdig. Den rike frågar Jesus vad mer han kan göra för att få evigt liv. På det svarar Jesus: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Den rike går då bestört i väg eftersom han ägde mycket. Det är just detta svar som får lärjungarna att inse det omöjliga i uppgiften att alltid helhjärtat följa Mästaren. Förtvivlat utbrister de: ”Vem kan då bli räddad?”

Jesus håller med lärjungarna och bekräftar att det inte går att bli räddad. ”För människor är det omöjligt”, säger han. Men så lägger han finurligt till ”men för Gud är allting möjligt”. 

Församlingspedagogens teologi var inte tagen ur tomma intet, eftersom den vilade i erfarenheten av vad det innebär att vara människa. Människan är splittrad och vi är både goda och onda på en och samma gång. Eller som Martin Luther en gång uttryckte det i de latinska orden: ”simul iustus et peccator”. Översatt betyder det att vi är både rättfärdiga och syndare på en och samma gång. Med andra ord kan man säga att det är lite komplicerat att vara människa och vi behöver Guds hjälp för att komma till rätta med livet. Påskveckans drama handlar om hur Gud och Guds son agerar för att lyfta oss ur vår förtvivlan.

Det finns alltså hopp. I Johannesevangeliet 14:1–2 står det: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum.” Tillgång till dessa rum får vi inte av egen kraft eller förtjänst, vilket Jesus i vilket fall som helst skulle sagt vore helt omöjligt för oss. Vi kan inte själva arbeta oss fram till vår frälsning – vi kan bara göra så gott vi kan (och det är viktigt att älska och handla i kärlek, Rom 13:9). Men Jesus säger till sina lärjungar att ”för Gud är allting möjligt” (Matt 19:26). Denna möjlighet vilar i den gudomliga verkligheten som heter nåd.

Frälsningen bygger alltså enbart på Gud nåd – och nåd finns i överflöd.

Ordet ”nåd” är en svensk översättning av det hebreiska ordet chesed. När man ska beskriva vad Guds chesed, Guds nåd, innebär är det vanligt att man använder bilden av en bägare som fylls till brädden. Så pass mycket fylls bägaren, att ytspänningen slutligen bryts och livets vatten rinner över dess bräddar. Nåden flödar över.

Guds nåd är anledningen till att vi inte är förlorade. Vi lever i ett överflöd och det är denna överflödande nåd som räddar oss, om och om igen.

I Luleå blinkar den tänkta skylten över kyrkporten med sitt lugnande budskap: ”Endast syndare är välkomna!” Vinternattens 30-gradiga kyla biter i kinderna där jag står, och det är med lättnad jag lägger handen på porten och öppnar den. Där inne möts jag av guldmosaiken över altaret med den himmelska staden. Livets vatten flödar mot mig och både löftets båge och paradiset känns nära och väldigt verkliga. 

Jag tänder ett ljus och sätter i ljusbäraren – det är gott att leva i överflöd, i Guds överflödande nåd.

 

Skribent: Anna Runesson
Pilgrimspräst vid Pilegrimssenter Oslo