Meny

En kroppsligare religion finns inte

Gud blev kött! Så drastiskt börjar Johannes sitt evangelium. Han talar om Gud som Ordet: ”I begynnelsen fanns ordet, […] och ordet var Gud. […] och ordet blev kött” (Joh 1:1 och 1:14). Det grekiska ordet (sarx) är bokstavligen kött, fläsk - en synonym för mänsklig kropp.

Att Gud blir en kropp, en människa, är radikalt. När kristendomen spreds som mest på 200-talet var en bärande idé i kringliggande samhälle att det gudomliga och det mänskliga inte kunde beröra varandra. Gud var upphöjd, orörbar, långt ovan det rörliga och timliga. Att som kristendomena påstå att Gud blev kroppslig och människa var för många en motsägelse, eller till och med vidrigt. Inte nog med att det gudomliga ansågs ha blivit kroppsligt. De kristna samlades dessutom för att dela en måltid där de påstod att de fick del av Kristi kropp och blod. Både tanken att Gud blivit människa och att man får del av hans kropp och blod väckte och väcker starka känslor.

Ändå är det just dessa tankar som burit kristendomen i 2000 år. Den mest älskade högtiden, julen, handlar om detta – att Gud föds som människa, att han kommer i en mänsklig kropp. Den kroppen offrar han på korset för vår skull, det är långfredagens firande. Sedan sker en kroppslig uppståndelse, det är påskdagens firande. Därefter har hans lärjungar varje söndag firat gudstjänst då man i nattvarden får del av Kristi kropp och blod. Snacka om en kroppslig religion.

Vi är en kropp tillsammans

Vid varje nattvard säger prästen: ”brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp” och församlingen svarar: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Alla som samlats och tar emot nattvarden påstås vara en gemensam kropp – en kropp som hör ihop och som består av många delar. Den samhörigheten skapas redan i dopet. Vi döps till en och samma kropp. Den idén – att vi hör ihop som en kropp – är väldigt viktig. Den tanken motiverar mångfald eftersom delarna i en kropp är många, olika och alla behövs. ”Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln?” frågar Paulus retoriskt då han beskriver alla kristna som en kropp (1 Kor 12:12 ff). Idén att församlingen utgör en gemensam kropp har också uppmuntrat till stöd och hjälp mellan människor; ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra” fortsätter Paulus. 

Ett kroppsligt firande

Dofter, smak, känsel, hörsel, syn – alla kroppens sinnen aktiveras vid gudstjänster, och mer i vissa traditioner än andra. När kristendomen kom till Skandinavien var doften av rökelse, den liturgiska sången, de starka färgerna på målade helgonbilder och smaken av nattvard viktiga delar av upplevelsen. Dessutom gestaltades vissa kyrkohögtider ibland genom processioner, dans och teater. Reformationens bidrag till det sinnliga var gemensam folklig sång. Från 1700-talet och framåt utvecklades den nordeuropeiska protestantiska kyrkotraditionen alltmer till något intellektuellt – det kroppsliga och sensuella undertrycktes. Den utvecklingen hade mer att göra med upplysningstidens ideal och protestantismen än kristendomen i sig. I det katolska Sydeuropa och i det ortodoxa Östeuropa fortsatte gudstjänsterna som en sinnlig och kroppslig upplevelse. Sedan 60-talet har Svenska kyrkan återtagit en hel del kroppslighet i sitt sätt att fira gudstjänster, dop och andra kyrkliga handlingar. Processioner, ljus, blommor, väldoft, slå korstecken, smörja dopkandidater med olja, rörelsesånger för stora och små – det finns många exempel på kroppslighet i gudstjänstfirandet. I Margaretakyrkan har vi några gånger dansat hela gudstjänsten. Skrämmande tycker en del – underbart tycker andra.

Vi talar ofta om tro och religion som andlighet. Det är en del av, men långt från hela sanningen – kroppsligheten är påtaglig och viktig. Inte minst i den kristna tron.

Text: Per Anders Sandgren