Arne Viste syntes i alla medier under 2017 rubrikerna var särskilt stora efter att han dömdes till ett års villkorligt fängelse. Anledningen var hans engagemang för att papperslösa och ”oreturnerbara” skulle få rätt att arbeta och bidra till samhället, när de ändå tvingades vara kvar i Norge. Dessa så kallade oreturnerbara hamnade i ”limbo” och hade enligt lagen inte rätt att försörja sig. Arne tyckte att detta var horribelt och orätt.
Hur allt började
Egentligen började allt med hans egen arbetslöshet. Arne Viste som är ingenjör hade varit arbetsledig i ett halvår men skulle på måndagen börja ett nytt arbete. Den helgen mötte han av en tillfällighet en person som hade det tvärtom – personen hade varit anställd men precis blivit av med arbetet på grund av lagen om att man inte får jobba efter avslag på asylansökan, även om man inte heller kan lämna landet. Han kunde sätta sig in i den andres situation, det vi kallar empati, och han blev upprörd över det han upplevde som orättfärdigt och mot både grundlag och människorättskonvention.
Jag frågar Arne om hans människorättskamp har med empati att göra. Arne vill hellre kalla det solidaritet, men säger sedan att solidariteten bygger väl på förmågan att kunna byta position, att leva sig in i hur det vore ”om det var jag”.
Mötet med “den andre”
Arne hade inget aktivt människorättsengagemang innan den där dagen 2013 då han mötte ”den andre”. Även om engagemanget inte tog fart direkt så började frågorna om vad grundlagen och människorättskonventioner sa om rättigheten att kunna försörja sig själv. Arne bestämde sig för att fråga justitiedepartementet och fick skriftliga svar som enligt Arne var präglade av arrogans och halvsanningar. Hans gudstro utmanade honom att i solidaritet med de drabbade kämpa för deras rättigheter. Arne är på sin fritid söndagsskolelärare, och det var vid några sådana lektioner med barnen som han stärktes i sin kallelse att agera. Guds tilltal blev tydligt för honom. Det var berättelsen om David och Goliat som fick honom att våga tro på möjligheten att skaka myndigheternas position, det var berättelsen om pojken med ”matpacken”, några kornbröd och några fiskar, som räckte till 5000 människor, som fick honom att våga tro att det han kunde erbjuda var tillräckligt om Gud välsignade det. Hans plan var inte civil olydnad utan att gå alla de lagligt framkomliga vägar som fanns för att klaga på statens beslut. Därför inledde han en civilrättslig process. För att göra en lång historia kort - efter att rättsinstanser avvisat hans civilmålssak såg han ingen annan utväg än att börja anställa oreturnerbara i sitt företag och sedan anmäla sig själv så att det blev ett brottsmål. Ett brottsmål skulle få rättslig prövning och det var det han var ute efter. Han upplevde Guds ledning. Arne nämner ett föredrag av svenske teologen Peter Halldorf som handlade om hur bibeln ständigt nämner ”den faderlöse, änkan och invandraren”. Dessa grupper är de utsatta som behöver värnas. Det slog Arne att många av de oreturnerbara tillhörde två eller alla kategorierna. Arnes tro och solidaritet med de utsatta drev honom till en position där han var beredd att offra sin frihet för dem. Det började med att han kände igen sin egen utsatthet i en annans situation och den empatin förvandlades till handlingskraft och solidaritet.
Trots att flyktingfrågor är så polariserande upplevde Arne att de flesta gav honom sitt stöd. Att Bymisjonen uttryckte sympati var inte oväntat, men även LO och många politiska partier kunde enas om att lagstiftningen var tvivelaktig.
När domen föll
Domen föll och Arne dömdes till villkorligt fängelse. Hans företag bötfälldes till miljonbelopp. Då fick Arne själv uppleva empati och handlingskraft från medmänniskor. Pengagåvor strömmade in som ett tecken på människors sympati för det han försökt göra. Gåvorna hjälpte honom genom en svår tid. Själv var Arne mest bekymrad för de många som plötsligt miste jobb och försörjning. Även om hans kamp inte fick ett solskensslut så hade han betalat ut 12 miljoner i löner och sociala avgifter och under åren gett 90 personer en liten men laglig skattbar inkomst. Det var något gott. Dessutom hade han skakat om bland lagstiftare och politiker och satt strålkastarljuset på en tveksam del av regelverket. Det var aldrig tänkt som en akt av civil olydnad, men hans empati för en människa i en liknande situation som hans egen, och förståelse av Guds ord om att värna ”invandraren”, fick honom att uppfatta sig kallad av Gud att pressa myndigheterna till ett rättsmässigt avgörande. Empati kan verkligen leda till ett kraftfullt agerande.
Skribent: Per Anders Sandgren