Meny

Andlig, mystik eller kristen poet?

”…Malmöligans upproriska poesi…”, hör jag programledaren i P1 Kultur säga. Jag har precis avslutat intervjun med Håkan Sandell när jag hör det. Tillsammans med bland annat Lukas Moodysson och Kristian Lundberg utgjorde han den litterära grupp, Malmöligan, som just kallades upprorisk av Sveriges Radios kulturredaktion. Intressant. Jag uppfattade inte det upproriska draget under intervjun…eller gjorde jag?

Håkan Sandell är svensk poet med Oslo som hem sedan mer än 20 år. Ett tjugotal böcker, många utgivna på de stora förlagen, De Nios Vinterpris (2010) och Nils Ferlin-priset (2018) utgör hans CV. Jag tycker att hans poesi ofta tar sitt avstamp i det timliga, konkreta, enkla för att sedan slunga läsaren ut i det eviga. Därför vill jag fråga honom om tid – om ögonblickets tid och evighetens tid.

Håkan ger oss en dikt. Den har tiden som ett av sina teman. Dikten fångar ett stycke biblisk tid – när Jesus predikar vid Genesarets sjö, då när några fiskar och bröd räckte till hundratals människor. Poeten ställer oss på stranden tillsammans med de andra – vi blir åhörarna. Vi får bevittna en ordväxling mellan Johannes Döparens och Jesu lärjungar, och vi ser hur Maria från Magdala står där, lite utanför. ”Allt vad som har varit eller som skall utlovas att ske i en kommande tidsålder, det sker nu”.

Tid och evighet hör samman, fortsätter Håkan. Domen pågår i nuet, allt pågår i ett gemensamt nu – vi befinner oss redan i det stora dramat.

Jag blir nyfiken. Det är så mycket bibliskt stoff, så många referenser till judisk-kristen mystik, så mycket tro. ”Har recensenterna ofta betecknat dig som en andlig, mystik eller kristen poet?”, frågar jag. ”Nej, aldrig. Det är som de inte ser det”, svarar han. 

Jag frågar vad som är genomgående i hans mer än 30 år samlade produktion – finns det någon röd tråd? Håkan dröjer med svaret men säger till slut: Att återupprätta kontakten med något sakralt. Han förklarar att hans poesi ofta söker återge något högre i det lägre, och exemplifierar med dikter om en rivningstomt, en tältplats och ett nergånget Zoo. Ögonblicksbilder i tiden av det sargade och skavda som visar sig rymma en samhörighet med det eviga och höga. ”En önskan om himmelsk välsignelse över tillvaron – över allt som är fullt av skavanker”, avslutar han.

Håkans djupa kunskap om judisk mystik, kristen teologi och filosofi är uppenbar. Han lyfter tanken att Jesus talar som en poet. Jesus antyder sanningen i allegorier, metaforer, bilder och i andra poetiska uttryck. Det är så poesin och poeter alltid gjort. Om det går att tala om en fortsättning på evangelierna så måste det vara poesin, menar han.

Finns det kvar något av det upproriska som P1 Kultur påstår definierade hans poesi på 80-talets slut? Jo. Kanske är det något upproriskt med poesi som tydligt alluderar på bibliska berättelser och religiös erfarenhet. Kanske det är att bryta något av det sekulära kultur-Sveriges tabun. Antagligen.

Text: Per Anders Sandgren
Bild: Todd Quackenbush/ unsplash

Likt en blå duk sträcks Genesarets sjö ut.
Cypresserna glöder och väntar nattens fukt.
De enkelt sömmade kläderna tycks utsökta.
Men vem talar längst bak, det undrar man,
är det han den andre eller är det Döparen? 
Med tjänarna står också en rad dyra vagnar, 
men denne han har kommit fotvandrande.
Bröd och fiskar bryts och delas tusenfaldiga. 


En sköldpadda bär hela världen på sin rygg
men rör sig långsamt som under meditation.
På vattnet lägger sig solen likt guldförgyllning
och båtarna är för små för dygnets skeppsvakter. 
Vart ord är tungt och meningsfullt som ax
och i sin form av en enkel duk ligger altaret. 
Allt vad som har varit eller som skall utlovas
att ske i en kommande tidsålder, det sker nu.

 
Höga träd, med oliver, fikon, granatäpplen,
som i fantasin om paradiset, vida odlingar
av vindruvor, blågrönskande längs sjöstränder
som ritas upp om kvällarna av svalvingar.
En sådan plats är det lätt att föreställa sig
eftersom vi behöver den, hur en man stiger
upp i en av båtarna för att tala till folkmängden i 
spegelklara djupa liknelser. 


Pupillsvart höstkväll med spridda tända ljus.
Lång, som från en mannekäng-walk, väntar du
ett huvud högre än andra med håret oljekrusat, 
och ingen man har sett dig sänka ansiktet
med dina ögons brinnande mandlar. Trots 
den roll du gavs senare, du Maria från Magdala,
så står du här på stengrunden av Malkoth, 
i den lägsta sefirot, huvudet högre än de andra.
Låt så tempelväggen stå målad med duvblod
i årtusenden, och se Heliogabalus krönas, 
vad rör det er, om det ropas på Barabas.
Det höga korset otimrat, låt klippgraven
förbli en slät häll, lämna svepningen ovävd.
Dröj kvar här: kort och hårt och ojämförligt, 
på stenlägret, med änglarna i deras egen sfär. 
Tillåt er försvinna omärkligt, bland mängden! 


Församlingen på väg att bryta upp från strandängen.
Att aldrig ha trätt fram och röjt sig det vore bättre,
istället för det vanliga undrande bemötandet, 
om vem som är vad, och en ordväxling fortsätter
där några ur hans följe, och några ur Döparens,
är oense kring hur liknelserna skall tolkas. 
Du står där, lite utanför, med silver i öronen,
och dina mandelögon - guld, grönlövade. 


Så blir det knäpptyst. Sjöstranden avfolkad, 
en flamma kryper in i stycket nerbränt kol, 
mysteriet uttalat, Östra Porten avlägsen, 
Maria Magdalena värmd av sin människoson. 
Ni ligger närmare varandra i ert sovläger,
från strandbrinken kan man se hur sjöns vidder
har öppnat upp ett andningshål för stjärnorna. 
Det enda Gudsriket kanske är ögonblicket.

/Håkan Sandell