Långfredagen 10 april 2020
Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?
Hur många av oss har inte ropat de orden i våra liv – eller ord med samma innebörd? I desperation, i ångest, i förtvivlan, maktlöshet – ja övergivenhet.
Hur många ”min gud min gud varför har du övergivit mig” har inte ropats av flyktingar i Asien, Europa, Afrika - det senaste året, den senaste dagen, natten?
Hur många ”min gud min gud varför har du övergivit mig” har inte ropats i konflikthärdarna i världen; Jemen, Kongo, Syrien, Venezuela, Afganistan…
Hur många ropar inte nu i förtvivlan då Coronapandemin sprider sin oro, får förödande ekonomiska konsekvenser och värsta fall leder till död.
Varför ropar vi till en till synes maktlös Gud, till en som vi menar ha all makt i världen men som inte verkar kunna göra något åt vår övergivenhet? Är det vår destiny som människor att känna det så? Ja, jag tror att det är så!
I djupet av oss själva är vi alltid ensamma. Vi kan känna oss som den mest ensamme i världen. Vårt existentiella livsvillkor är att vara ensam, med tankar, med upplevelser, med intryck och tolkningar. Ingen annan har upplevt det här som jag.
Anna Gavalda skrev – Tillsammans är man mindre ensam – och i någon mening är det så men ensamheten kommer vi aldrig ifrån och i times of troubles blir det uppenbart. Men det finns ett annat drag i vår mänsklighet – vi är flockdjur.
Som människor är vi sociala varelser som inte klarar oss särskilt länge på helt egen hand, så är det för de flesta av oss. Vi är relationella varelser som söker kontakt och som kanske rent av blir dom vi är i relation till andra. Helt hjälplösa som nyfödingar.
I den kristna verklighetsuppfattningen finns ingenting utanför det vi kallar Gud. Det finns inget som inte är skapat eller älskat av Gud.
Allt hänger ihop och ingen enda av Gud älskade och skapade varelser faller utan att Gud finns med. Ändå upplever vi det svårt när vi tappar tron och skriker ut vårt förtvivlade ”min Gud min gud varför har du övergivit mig”.
Vi känner inte att vi har ett sammanhang att bli burna av – eller gör vi det?
En grundpoäng med relationer är just detta – de ger oss sammanhang och mening. Vi kan komplettera varandra genom att ge olika tolkningar, vinklingar av saker och upplevelser. Vi kan trösta varandra, känna igen oss i andra, glädjas med och av varandra.
Uppmuntra varandra och förvissa andra om att de inte är övergivna. Därför finns familj, vänner, församling.
Jesaja målar bilden av ”Herrens lidande tjänare” (Jesaja kap 53;1-12, dagens gammaltestamentliga text). Jesus kunde historien – han identifierade sig med den gestalten, blev den utstötte och lidande samtidigt som han blev den tjänande som gav rättfärdighet åt de många.
På samma gång den som offras och går under och som räddar till evigt liv. Offerlammet och Herden.
Varför – frågar många av oss? Varför måste Gud dö? Hur kan allsmakten bestå samtidigt som maktanspråken ges upp?
Jesus blir fortsättningen på tanken om att ett felfritt lamm tar all synd och skuld på sig och dör för att alla andra ska leva. En tanke som genom människans historia inte alltid varit så god eller vacker. Det är många som på liknande sätt offrat sig för det de tror på. Martyriet skördar alldeles för många oskyldiga i vår tid.
Men Jesu offerdöd ska ses som det sista offret. Från den dagen ska inga nya lamm offras, inte några nya rökelseoffer på Herrens altare, en gång för alla har Jesus dött, och måste så göra, för att öppna porten till det liv som aldrig dör.
Ingen av oss kan förstå det. Ingen kan förklara. Möjligen kan vi se sammanhanget och förstå tanken. Vetekornet måste falla i jorden och dö för att axet ska kunna växa och ge liv.
Men visst, vi förundras liksom vakterna vid graven, liksom kvinnorna på avstånd. De kvinnor som om några dagar ska mötas av ljuset som strålar från en tom grav och så bli budbärare av liv .
Vi känner igen ångesten hos Jesus och hos lärjungarna, kvinnor som män, övergivenheten i våra egna liv men som Jesaja skriver; eländet ska gå över (också för de sörjande vid Golgata liksom för oss) och de och vi ska se ljuset.
Ingen kan ta ifrån oss vårt hopp och vi väntar påskdagens gryningsljus från den tomma graven. När Jesus dör brister förhänget i templet i två delar. Det allra heligaste är blottat och jag tänker att i revan lyser redan ljuset som en föraning om påskdagens sol.
Vi får bäras av hopp i vår tids ångest och oro. Sluta oss samman och ge varandra hopp och bevis för att ensamheten inte är för evigt. I brist på möjligheter att fysiskt träffas får vi med hjälp av vår tids teknik lindra ensamheten genom telefonsamtal och internetanvändning. Bönens kraft och möjlighet skapar en gemenskap genom tid och rum.
I väntan på ljuset, låt oss be:
Bön i Coronatider
Gud, du är hela universums Gud, allas mor och far.
Du är kärlekens källa, alla goda gåvors givare.
Låt oss märka din närvaro i det som sker.
Omslut oss med din kärlek.
När förtvivlan, oro och sorg drabbar oss,
Var nära med din omsorg och medkänsla.
Hjälp oss att gå i Jesu fotspår och på hans uppdrag
Vara varandras tjänare.
Värna de minsta ibland oss, de särskilt utsatta.
Vi ber för alla som drabbas av vår tids virus.
För dom i vår närhet och dom långt borta.
Vi ber för alla som har till professionell uppgift
Att hjälpa och lindra.
Ge oss tro, hopp och kärlek och hjälp oss att sprida den.
Tack för Livets seger över döden.
Tack för trons kraft,
För påskens sol som lyser och ger världen hopp,
För kärlekens outgrundliga vägar till styrka och liv.
Amen