En prydnadsängel står bredvid ett dopljus.
Foto: Albin Hillert/Ikon

Kyrkoherden har ordet

Öppenhet och värme är ledstjärnan.

Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.

Matteusevangeliet 5:44

Ett citat från Jesus, hämtat ur Bergspredikan i Matteusevangeliet, ett citat som i dessa tider känns väldigt långt borta. I stället skulle det stått: ”Mörda era fiender och be för dem som förföljer dem”. Det är budskapet till oss i Sverige nu och övriga Europa. Inte alls, säger man. ”Vi har bara vapen för att avskräcka och ge människor trygghet och säkerhet”. Analogt med det tankesättet borde det vara självklart för var och en att när vi rör oss ute bland andra människor, att vi då är beväpnade. ”Vi ska inte använda vapnen, bara ha dem så att vi känner oss trygga”. Men det är inte tillåtet. Om nu vapen skapar trygghet borde det väl vara lagligt att ha dem på sig och vid behov använda dem? Men det är staten som har våldsmonopol och jag som enskild medborgare får i stort sett bara använda vapen om jag tvingas tjänstgöra som värnpliktig. Men då SKA jag använda vapen, då får jag inte välja, staten bestämmer åt mig. 

Statsmakten har våldsmonopol och man presenterar det som att man står för trygghet och säkerhet, men det finns också baksidor med militarism som aldrig nämns: Den förråar, avhumaniserar och relativiserar människor och det alldeles oavsett vilka motiv man tycker sig ha för att bruka våld och mörda. Kanske kan vapen användas för att förhindra onödig död, men ”avtrycket efter avtryckaren” visar sig alltid förr eller senare genom hämndaktioner, revanschism eller maktbegär men också genom PTSD, posttraumatiskt stressyndrom och annan psykisk ohälsa. De sistnämnda är ett stort och svårlöst problem för många som befunnit sig i krigssituationer, för både militära och civila.

När Jesus rider in, obeväpnad, i Jerusalem och hyllas av människorna, så är det bilden för mig av början på fredsriket. Där finns en glädje och förväntan på någonting annat. 

I psalmen 103 ”Bereden väg för herran” sjunger vi i vers 4: Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt, dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt. Med Andens svärd han strider och segrar när han lider. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn” 

Jesus kommer inte med vapenmakt, han kommer värnlös, men han utmanar ändå ondskan. Lite samma stämning finns i journalfilmen som visar glada människor och papper i luften på Kungsgatan i Stockholm när de nåtts av beskedet att andra världskriget är slut, där finns inga vapen längre, men 50–60 miljoner människor har dött, helt i onödan, bara för att man lockats av viss ideologi, makt och erövring men också för att man hotats och tvingats till att skjuta på andra. Då, utanför Jerusalem och på Kungsgatan, såg man fram emot något annat, en framtid. 

Som ”vanlig” människa kan man tänka att man inte kan göra så mycket åt krig och konflikter. Men det är inte Putin som är problemet, utan de som lyssnar på honom och lyder honom. Utan dem är han ingenting! Att sätta sig upp emot diktatorer är förenat med livsfara och sätter stor press på oss människor att i stället rätta in oss i ledet. Lite finns den känslan i vårt samhälle nu också, att man inte kan uttrycka kritik om krig, våld eller NATO utan att man riskerar att bli anklagad för att vara ”Putin-vän” eller till och med ”fosterlandsförrädare”. Jag riskerar att bli det för den här texten. Men då tänker jag på att den kristna tron gick ifrån att ha varit en liten förföljd rörelse till att bli spridd över stora delar av Jorden och de första århundradena utan att man gick maktens och vapnens ärenden. Det finns andra vägar än våldets.

Dessvärre har kyrkan alldeles för många gånger, sedan dess, lierat sig med staten och understött dess göranden och låtanden. Sedan år 2000 är Svenska kyrkan skild från staten och numera inskränker sig samarbetet till att Svenska kyrkan har ansvar för begravningsverksamheten och för att skydda och bevara kulturskatter. På sikt menar jag att dessa uppgifter också ska tas över av staten och även på andra områden är det inte lika självklart längre att vi som kyrka samarbetar med en sekulär statsmakt.    

Det krävs mycket av oss som människor att fullt ut kunna följa Jesus och vända det destruktiva mönstret. Det kräver att vi faktiskt vågar utmana varandra i tankesätt, att kunna använda oss av att vi är en demokrati där olika åsikter får utbytas och inte som det faktiskt varit sedan kriget i Ukraina bröt ut, bara en enda åsikt ”tillåtits”, att våld och militarism är lösningen på världens problem. Förr eller senare måste man prata och komma överens. Det är inte detsamma som att man ska acceptera orättfärdiga krav men det måste finnas bättre sätt att lösa det på än att skjuta ihjäl varandra och bomba sönder sådant som vi byggt upp. All varaktig fred bygger på att människor är nöjda med sin livssituation. Därför handlar det mera om att närma sig varandra för ökad förståelse, omsorg och kunskap. Jag tror alla önskar en värld i fred och ha inre frid. Vi får hoppas, tro och be för fred, förståelse och närhet. Bara så kan Guds rike växa i den här världen.

Älska era fiender och be för dem som förföljer er.

Matteusevangeliet 5:44