När jag var ung fanns det mycket nyfikenhet och hopp i min kropp och knopp. En kittlande nyfikenhet, en förhoppning om ett ljus i vardagen som kunde förgylla mitt liv. Miljön under mina första år var fantastisk; stora fönster där utsikten var milsvida böljande åkrar omgärdade av djur, kompisar, familj, härliga dofter från åkrar skog och bäckar och årstidernas skiftande vackra ljus.
Det händer på livets väg att ljuset då och då minskar i styrka, men det får på något vis energi och kraft att tändas om och om igen.
Som den sommar jag längtade efter att jobba utomlands. Det var mitten av 90-talet och livet låg framför mina fötter. Men redan efter en vecka på den lilla ön i Medelhavet hamnade jag på det lokala grekiska sjukhuset, körd i ambulans med stöttande och förtvivlade kollegor vid min sida. På sjukhuset skrevs jag in, men inget visste av vilken orsak. Det gjorde bara så fruktansvärt ont i hela kroppen! Det var en smärta som inte gick att beskriva. Skulle livet ta slut här? Ingen visste.
Röntgen och morfin om vartannat blandat med grekiska läkare som på knapphändig engelska tillsammans med sitt yviga och lite nonchalanta
kroppsspråk aldrig kom fram till något medicinskt resultat.
Dagar blandades med nätter i olidliga smärtor och vänliga sköterskor som gav mig enorma morfinsprutor. Kackerlackorna var inga hallucinationer, de blev bara fler och äckligare. De äldre grekiska damernas skrik i rummet var ingen mardröm, de skrek tills de fick sina sprutor. Maten som delades ut packade jag snyggt in i alla servetter jag kunde hitta och slängde. Den ersattes med frigolitlådor från kollegor och vänner som kom med hamburgare på sin lediga tid. Lakanen var inte beigea från början, de vara bara skitiga.
Efter flera dygn i total ovisshet fick jag nog och bad om (eller snarare krävde!) att få åka hem. En klar och tydlig tanke: jag skulle hem! Tanken blev till ord, ord blev till handling och jag drev igenom mitt krav och min önskan att lämna det helvete jag befann mig i. Hellre ville jag dö hemma.
En insats sattes i gång och en kedja av människor och försäkringsbolag
gjorde det möjligt med ambulanstransport hem. Kvällen innan fick jag dubbla morfinsprutor. I ett töcken smet jag i väg på bara fötter sicksackande mellan småkryp och yra nattsköterskor som rörde sig på det kalla stengolvet i sjukhusets korridorer. Där, på väggen, var telefonen. Några knapptryck och det gick att ringa collect call (betalsamtal – mottagaren betalar) för att meddela mina anhöriga i Sverige att jag var på väg hem. Ett par dygn senare kom jag, äntligen, hem och blev inlagd på infektionsavdelningen i karantän.
En läkare på Lunds universitetssjukhus kunde med ett enkelt stick i fingret förtröstande berätta att jag skulle tillfriskna. Men jag skulle inte få en kaffe och en kanelbulle, klä på mig, resa mig upp och hämta ut Alvedon på apoteket. Nej, i stället blev det en diagnos på 9–12 månader med kortisonbehandling av artrit orsakat av mikroskopiska, för mig osynliga, salmonellabakterier. Reaktiv artrit. Ledgångsreumatism är ett tillstånd som uppkommer från salmonellasmitta. Vid infektion angrips kroppen till exempel av dessa bakterier. Kroppen försvarar sig då med en inflammation.
Vård i hemmet, starka smärtstillande, färdtjänst och rehabilitering. 24 år gammal fick jag tillhöra reumatologen och åka färdtjänst. Det var som att bli stoppad i en tidsmaskin. Som att bli gammal på några veckor med reumatism, smärtor, mediciner, omhändertagande vård och rehabilitering. Det tillkom även hjälpmedel i form av kryckor, rullstol (en kort period då knäna inte fungerade) och burköppnare.
Med stor tillförsikt kämpade jag med att åter stå på benen, att åter kunna använda mina fingrar. Det krävdes enorma insatser och tålamod. Inte minst från mina föräldrar som jag då bodde hemma hos. Envist styrde vi varje dag skutan i hamn. Det kunde vara stilla som en ljummen försommardag, det kunde likväl vara som en skånsk vinterdag då det snöar horisontellt. Dagar då vågorna mjukt rullade och tog fart igen, där fanns kraften att hämta. Ibland kunde det guppa lite mer och då började vi få vind i segel. Det fanns ett ljus, det fanns någon som trodde på mig, det fanns hopp.
Fruktan oavsett fara, om den kan ses, höras, anas eller om den är en liten, liten bacill som inte kan ses med blotta ögat, är inget man önskar att livet för med sig för någon. Jag är i dag tacksam över att vakna varje morgon, över att kunna känna mina tår och kunna röra på mina fingrar. Jag är tacksam för att varje dag få uppleva att vara mamma och fru, syster och dotter. Tacksam över att vara en modig kvinna mitt i livet som inte tar något för givet. Jag stannar ofta upp och funderar över var i livet jag är just nu, hur det känns och åt vilket håll ljuset, hoppet och kärleken finns.
På något sätt är hoppet nyfikenheten och kraften i ljuset – som inte släcks för evigt, trots sjukdomar och annat tråkigt elände som händer på livets väg. Tvärtom växer sig lågan starkare och får en kraft från det som varit. En kraft som räcker och blir över till dem som inte kan se ljuset eller känna hoppet. Tro, hopp och kärlek kan ofta ta mig dit jag vill! På något vis.
Eva Odeberger
Administratör