Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Längtade tillbaka till Göteborg

Kyrkoherde Carl Sjögren intervjuas av Stefan Risenfors till Kyrkklockan nr 4/2018

den viktigaste platsen var Åh stiftsgård och att jag fick arbeta nära Bengt Pleijel i flera år.

Carl Sjögren, kyrkoherde

1 september tillträdde Carl Sjögren kyrko­herdetjänsten i Mölndals pasto­rat. Här intervjuas han av Stefan Risenfors.

Berätta om din bakgrund!

Född 1959 i Göteborg. Äldst av fyra syskon. Gick humanistiskt program på Samskolan. Prästvigdes 1986 och arbe­tade till 1993 som ungdomspräst i Onsala. Därefter 20 år som kyrkoherde i Ulrice­hamn och de senaste 5 åren dom­prost i Skara. Gift med Lena som arbetar som diakon i Lerum och vi har fyra vuxna söner. Har precis flyttat till en liten gård i Gråbo. Gillar att vara fritidsbonde och det var jag under alla åren i Ulricehamn då vi hade en gård med får, höns och an­kor. Jag trivs med att arbeta praktiskt.

När visste du att du skulle bli präst?

Som uppvuxen i prästfamilj var det inte alls självklart för mig att bli präst. Det var inte så vanligt i början av 80-talet att prästbarn gick i föräldrarnas fotspår. Funderade på att bli lärare. Det som fick mig att ompröva var en intervju som en gymnasiekamrat gjorde med mig i ett skolarbete – han konfronterade mig an­gående min egen tro och det startade en process som ledde fram till att jag ville arbeta i kyrkan. Först som ungdomsledare i Sävedalen under två år.

Din pappa Per-Olof Sjögren var under många år domprost i Göteborg. Du fick tidigt en förebild i prästrollen. Du delar musikintresset med din pappa, han var en förgrundsfigur inom den liturgiska för­nyelsen i Sverige och där har du också en framträdande roll sedan många år. Han var och du är en duktig pianist – är du inte otroligt mycket din far upp i dagen?

Jag hade en fin relation med min pappa men har alltid varit självständig. Pappa var väldigt ärlig, var sig själv – det var annars inte så ovanligt att den generatio­nens präster gick in i en rätt konstlad prästroll men pappa var sig själv, samma hemma som i arbetet. I Göteborg och i Onsala kunde jag ibland bli jämförd med pappa domprosten. Men allt det där slapp jag när jag flyttade till Ulricehamn.

Upplever du att prästrollen har föränd­rats under dina drygt 30 år som präst?

Ja, i hög utsträckning. De första 10 åren var det väldigt mycket bråte i vägen när man mötte människor, så mycket fördo­mar och missuppfattningar om kristen tro. Särskilt här på västkusten tror jag. Idag är folk mer nollställda, de saknar kunskap men är därmed mer öppna och nyfikna.

Vilka personer, händelser och miljöer har präglat din andliga resa? 

Min mamma var lågstadielärare på Samskolan, och utbildad Montessori-pedagog. Hon har betytt mycket för mig med sin pedagogiska nyfikenhet. I bör­jan av mina studier mötte jag ofta Bo Giertz som samlade ungdomar för under­visning. Men den viktigaste platsen var Åh stiftsgård och att jag fick arbeta nära Bengt Pleijel i flera år. Tidskrif­ten Nytt Liv som lyckades förena andlighet med politisk radikalitet var också viktig för mig på 80-talet.

En vanlig karriärväg inom Svenska kyr­kan är att man blir domprost och sedan biskop men du gör precis tvärtom och söker som domprost en tjänst som vanlig kyrkoherde, vilket de flesta skulle betrakta som ett steg neråt i karriären. Varför?

Jag ser biskopsämbetet som det svåraste uppdraget i kyrkan och har några gånger sagt nej till att bli nominerad som biskop Risken efter nya kyrkoordningen 2000 är att biskopsämbetet förvand­las till ”en vinkande monark” med enbart ceremoniella uppgifter.

Vad var det du sökte när du lämnade domprosttjänsten i Skara och sökte kyrkoherdetjänsten i Mölndal?

Det viktigaste var att få ”komma hem”, hem till våra sammanhang där vi känner oss hemma, närhet till barn, familj, vänner och släktingar. En annan viktig sak var att slippa den splittring mellan olika uppgifter som fanns i upp­draget som domprost. Jag trivdes inte heller i den societetsposition man hamna­de i som domprost och bland det värsta var upplevelsen att någon anställd låg och rensade ogräs i min trädgård medan jag satt och drack kaffe!  (rev 20190522cer)

Som ledare vill jag inte sätta min prägel på dem jag leder utan jag vill uppmuntra dem att vara sig själva med sina unika gåvor.

Carl Sjögren, kyrkoherde

Du arbetade i Onsala men lämnade Göte­borgs stift och blev kyrkoherde i Ulrice­hamn där du stannade i 20 år – vad kom det sig att du lämnade Göteborgs stift?

Jag var bedrövad över etikettklistrandet bland prästerna i Göteborgs stift, man satt i varsin skyttegrav och demoniserade de andra. Under 30 år gjorde de ”bibel­trog­na” allt för att mosa de liberala, och idag är det precis tvärtom. Det skulle behövas någon Mandela-typ som kunde bringa försoning mellan de olika grupper­na.

När jag kom till Ulricehamn så kom jag till ett stift som inte var så polariserat. Jag hamnade i ett mildare, men kanske något mindre engagerat, kyrkligt klimat.

Upplever du att något särskilt saknas i dagens svenska kristenhet?

Allmänt sett är undervisning i allmänhet och bibelundervisning i synnerhet starkt försummat i den svenska kristenheten. Förmodligen har det att göra med en allmän ordtrötthet parat med den nya relativismen där många upplever det främmande att lyssna på någon annans tolkning av Bibeln. Min sanning har blivit den enda sanningen med en stark betoning av subjektivitet och individualism.

Efter ett par veckor i Mölndal intervju­ades du av Mölndals-Posten och fick bl a frågan om du personligen var beredd att viga samkö­nade par. Ditt nekande svar hamnade i rubriken och det blev en nyhet på GT:s löpsedel och i flera andra medier. Under dina 25 år som präst i Skara stift ställdes du aldrig inför den frågan. Varför tror du att det blev en sådan foku­sering på detta i Mölndal och en sådan upprördhet?

I den frågan har kyrkans högsta beslutan­de organ, kyrkomötet, beslutat att vi har två godkän­da uppfattningar i Svenska kyrkan. Det beslutet fattades mot bak­grund av insikten att en av­visande håll­ning till homoäktenskap inte alls behöver vara uttryck för homofobi. Men i den polariserade mediedebatten får ofta bara de extrema motpolerna plats.

Media lyckas sällan förmed­la mångfalden inom kyrkan. Här finns en färgrikedom som inte kommer fram! Jag ser olikheter­na som tillgångar och inte som problem och det är ju precis det som regnbågsflag­gan symboliserar – försonad mångfald! Flag­gan har helt enkelt fler färger än två!

I Stensjöns församling har vi under några år aktivt arbetet med temakvällar kring kultur och politik. Hur ser du på det – tappar vi fokus på det viktigaste, på Jesus, eller är detta något du vill uppmuntra?

Detta uppmuntrar jag gärna, vi måste låta evange­liet landa in i den aktuella situationen i vårt samhälle. Jesus var politisk men inte partipolitisk och sådan ska också kyrkan vara

Är din upplevelse att Svenska kyrkan i största allmänhet vänder kappan efter vinden i kontroversiella frågor?

Ja tyvärr. Det vore ju närmast märkligt om kyrkans hållning hela tiden ”råkade” samman­falla med för tillfället rådande stånd­punkter inom samhälls­etablisse­manget. Kyrkans upp­gift är inte att vara en spegel av det omgivande samhället, utan precis som Jesus våga gå emot samhällets värde­ringar när evangeliet så kräver.

Du är nu kyrkoherde över tre församling­ar – vilket är ditt intryck av Stensjöns församling så här långt?

Jag upplever att ni har goda medarbetare och ett rakt och rättframt samtalsklimat. Särskilt är jag imponerad av det mycket starka ungdomsarbetet.

Ser du något som saknas i pastoratet, något som känns försummat och där vi behöver satsa mer?

Undervisning – gärna föreläsningsserier, smågrupper och kortkurser i kristen tro. Diakonin behöver bli synligare och mer fokuserad. Gudstjänstlivet – det går att göra ännu mer när det gäller att myn­diggöra församlingen med mer lekman­nadelaktighet.

När du tänker tillbaka på din uppväxt i kyrkan – är det något du saknar från den tiden, från den tidsandan?

Från tidsandan på 80-talet kan jag sakna de stora förnyelse­helgerna i stiftet med sådär 2000 deltagare. Det var en förnyel­serörelse som sedan gav upphov till den sk Oasrörelsen. Min fru och jag var med i en kvartett som åkte runt och sjöng på dessa helger och där fanns en glöd som jag ofta saknar idag.

Som kyrkoherde i ett stort pastorat har du en utpräglad chefstjänst och många har varnat för att de stora pastoraten fjärmar kyrkoherden för mycket från det präster­liga grundarbe­tet, att kyrkoherden kan bli en byrå­krat, en skrivbords-vd. Hur ser du på det?

Jag tänker på det dagligen och därför jobbar jag söndag-torsdag och avser att leda gudstjänster de flesta söndagar. Vi måste bevaka att administrationen blir stödfunktion och inte självändamål och onödigt stor.

De tre församlingarna har haft ganska olika kyrklig profil – vill du att vi ska bli mer homogena med samma pastorala profil eller vill du uppmana till olikhet?

Jag tror på mångfald men Kyrkans röst kan inte vara hur splittrad som helst, vi måste ha sam­ma huvudinriktning och det tror jag vi har här i Mölndal

Du har varit kyrkoherde i 25 år – hur tror du att dina medarbetare skulle beskriva dig som ledare?

Det jag fått höra är att jag varit tydlig och professionell, enkel och lätt att förstå.  Jag upplevs som drivande och engagerad. Däremot är jag dålig på uppföljning och kontroll så där behöver jag duktigt folk omkring mig. Att jag varit fårbonde på min fritid under så många år har gett mig en del ledtrådar till ledarskap.

Herdesta­ven kan fånga in och hålla nära det enskil­da fåret men hjälper mig också hålla den distans som man behöver t ex till nyfödda lamm som inte får präglas på människor för då blir de bortstötta av tackan. Som ledare vill jag inte sätta min prägel på dem jag leder utan jag vill uppmuntra dem att vara sig själva med sina unika gåvor.

Vilken ser du som den största utmaningen i din tjänst?

Hur kyrkan möter alla dessa unga familjer som flyttar in. 1200 personer flyttar just nu in i Mölndal varje halvår! Hur kan kyr­kan bli relevant för dem? Hur kan försam­lingen bli en plats för andlighet, växt och mognad för dem? Det är en svår utmaning – jag ser inga enkla lösningar på den utmaningen men vi måste möta den!

Vad hoppas du av kyrkan i Mölndal om 10 år?

Att vi inte bara möter människor i våra kyrkor utan också på andra mötesplatser, som hemmen och det offentliga rummet.

/Stefan Risenfors
Stensjöns församling

Kyrkklockan i Stensjöns församling

Via den här länken hittar du alla nummer till Kyrkklockan som ges ut i Stensjöns församling.