“Inget blir som man planerat men det blir på något annat sätt. Min devis har alltid varit ‘don’t let perfect get in the way of good’,” säger David.
Familjen Davidsson flyttade till Melbourne för tio år sedan. Kristina är Senior Lecturer i epidemiologi och folkhälsa med fokus på barn- och mödravård. David, som också är medlem i kyrkorådet, är Professor i vårdvetenskap, eller nursing, vid LaTrobe University och Umeå universitet.
Sönerna Samuel är 20 år, Vilhelm 19 år, Henric 13 år och senaste tillskottet Marcus är två år.
“Det är jättehäftigt med den lille, det förändrar innehållet i vardagen och dynamiken i familjen. Men det är utmanade med så stort åldersspann att hinna med allihopa. Vi är nog ganska lugna och oroar oss inte så mycket i onödan. Så länge vi trivs och har det bra,” säger han.
I tio års tid har David behållit sin svenska universitetskoppling vilket vissa veckor inneburit mellan fem och sju kvällsmöten varje vecka, förutom det vanliga jobbet på LaTrobe om dagarna.
“Det ger mig sammanhang och koppling till Sverige som ligger bra till vad det gäller forskning om vård och äldreomsorg så det är stimulerande. Men det gäller att alla möten är nödvändiga och effektiva, annars är det lätt att tröttna.”
Under covid-19 har familjen tvingats skruva ned på tempot, vilket på vissa sätt varit positivt.
“Vi kan varken jaga runt på tennisträningar eller restauranger. Det blir mer tid både med familjen hemma och på zoom med föräldrarna i Sverige.”
Men David tillägger att han själv inte särskilt gillar att jobba hemifrån och om två-årige Marcus inte gått kvar på dagis hade det inte fungerat alls. Det som är kämpigast är att inte kunna planera något för framtiden, särskilt inte den årliga Sverigeresan.
“Utan internationellt resande känns det ofantligt mycket längre till Sverige och det känns jobbigt om det skulle hända något med någon. Då kan man fråga sig om det är värt det,” säger David. Samtidigt är han tacksam över familjens dubbla medborgarskap och att de kan välja var de vill leva.
“Så länge barnen är glada är jag tacksam att vi kan ge dem det dess möjligheter. De får sedan navigera sin egen väg. Dessutom har vi kvar torpet i Västerbotten så i värsta fall, om/när allt kör sig, så drar vi väl dit.”
/Tina Zenuo