”Tack för ordet och äran att få prata en stund på det här fina Nationaldagsfirandet.
Jag kanske skulle börja med att säga Hej! Tjena! Tja! Eller kanske Goddag! Man kan verkligen välja och vraka bland alla svenska hälsningar, för Kärt barn har ju många namn, som vi säger.
Jag hoppas iallafall att mitt tal kommer att vara alldeles lagom. Lagom långt och lagom kort, ja, lagom på alla sätt och vis. Bara det inte är inte lagom roligt. För om något är lagom roligt, så är det inte lika roligt som roligt, utan kanske bara hälften så roligt, eller ännu mindre...roligt...
Nu börjar ni kanske ana vartåt det barkar och vad det ska bli för stuk på mitt Nationaldagstal?
Jag har inga tomtar på loftet, nej, det här talet är rätt och slätt knökfullt med svenska ord, uttryck och fraser och mycket annat som jag tror bidrar till att en svensk KÄNNER sig svensk. Jag hoppas att ni fattar galoppen att det här absolut inte har något att göra med något Nationalistiskt i politisk mening...
Nej, jag är på jakt efter den allmänna “svenskheten”. Kan man sätta fingret på det utan att trampa i klaveret och sätta foten i en potta? ”Svenskheten”, alltså. Jag ska försöka! Så låt oss trampa på gasen och lätta ankar!
Förutom det självklara och det enkla, att man är född i Sverige och kan prata svenska...
Bör man månne vara blond och blåögd? Hm...
Tag mig till exempel. Jag har alla hittills nämnda talanger; född i Sverige, kan prata svenska,
och jag är blond och blåögd. Men ack vad skenet bedrar! Visste ni att jag har ungerska föräldrar? Man kan väl säga att jag växte upp på ganska lika delar schottis som czardas, kalops som gulasch, men trots det så känner jag mig mycket mer svensk än ungersk.
Så miljön, en svensk miljö, verkar vara väldigt viktig vad man än har för påbrå.
Men Hallå! På tal om miljö - Här, på kyrkan, har vi ju en fantastisk svensk miljö!! Det räcker nästan till att göra vem som helst till svensk! Det är ju faktiskt som att glida in på en räkmacka om man har lyckan att bo i Melbourne, i uttryckets mest positiva mening. För här på Svenska kyrkan, här kan man ta del av alla möjliga kulturella svenska traditioner.
Hit kommer man för att fira Valborg, midsommar, Lucia och jul – ja, man kan äta äkta svenska kanelbullar, köpa svenskt godis, sjunga i en svensk kör, delta i köttbulletävlingen och mycket annat.
Hm... Hur mycket av svenskheten sitter i att man helt och fullt accepterar och inte ens ifrågasätter att man till exempel dansar en dans om små svanslösa grodor runt både majstången och julgranen och att man med hull och hår sköljer ned sina dammsugare och semlor med äkta svenskt kaffe eller nyponsoppa?
Och förresten, är det skillnad på en svensk som bor i Sverige och en svensk som bor utomlands, som tex här i Melbourne? Jag misstänker det. Ta det här med T-shirtarna till exempel. Skulle du, som svensk i Sverige, tänka dig att ha på dig en Tshirt med en svenska flagga och en älg, tex, och knalla runt med den på gator och torg? Eller en där det står Gädda, Köttbulle eller Blåbär på både svenska och fonetiskt? Det är tveksamt! Inte i Sverige, men här - absolut! Min man, Paul, han har 5 st och det är jättegulligt – här!
Hursomhelst, vi svenskar är en mycket brokig samling, vad gäller en massa saker, så ni får ta det jag säger med en rejäl klackspark. För om man skulle rada upp 10 svenskar så skulle man nog få 10 mångskiftande svar på det där med svenskheten.
Frågar man google, så är vi svenskar: Rättvisa, Artiga, Tävlingsinriktade, Tystlåtna, Ärliga, Kreativa, Empatiska, Ordningssamma, Fantasifulla, Kyliga, Öppna för nya ideer, Ansvarstagande och Ödmjuka.
Svenskar värderar jämlikhet och respekterar det personliga utrymmet. Svenskar har torr, men frodig humor och vi rakt på sak, så att säga.
Jaha! Många av de här orden skulle ju kunna passa in på andra nationaliteter också, eller hur?
Men det säger inget om hur det känns att vara svensk...
Kanske kommer vi närmare om spanar in det där med det etniska.
Google informerar om hur ens etnicitet bestäms: En etnisk grupp utmärks av ett gemensamt språk och en gemensam kultur och historia och den definieras utifrån individens självidentifikation och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp.
NU börjar det brännas!
Så för att ni ska få en rejäl chans att känna efter hur det är ställt med Er Svenskhet och Er känsla av tillhörighet, så har jag sammanställt ett litet test i form av en berättelse, en riktigt ursvensk berättelse, så att ni kan avgöra på vilken nivå er Svenskhet befinner sig.
Den här berättelsen kommer att vara fullproppad med allsköns Svenskheter och om det klingar till inom er eller om ni känner lite hjärtsnörp när ni hör vissa ord och uttryck, ja, då har ni bevis på att ni också kan identifiera er som svensk. Om ni vill så kan ni försöka räkna hur många Svenskheter jag nämner...
Men bara så att ni inte känner någon press, så kan jag berätta att jag gjorde ett DNA-test förra året, för jag blev så nyfiken på om jag hade några andra rötter än bara ungerska. Det visade sig att jag faktiskt har hela 14% skandinaviskt påbrå! Alltså, va?! Helt otroligt!! När jag berättade det för min mamma, så sade hon: ”Ja, men det är väl inte så konstigt. Du har ju bott i Sverige”...Goddag yxskaft!!
Så bara ni kommer upp i 14% så passerar ni testet!
Så hör nu på, govänner, så ska jag för er berätta, en alldeles nyskriven, helsvensk nationaldagsberättelse.
Det var en gång ett vänt, gammalt land, långt uppe i den fjällhöga Nord. Där var det tyst och glädjerikt värre. Men det var inte fritt, ännu, för där hade det länge funnits en massa ettriga småkungar som bråkade från höger till vänster om vem som skulle sitta på tronen och styra och ställa. Till och med en dansk kung var med på ett hörn och bråkade och han hade minsann roffat åt sig makten över en hel bunt skandinaviska länder. Men efter många om och men, och en massa tjafs och gnabb, så blev landet äntligen självständigt. Gustav Eriksson Vasa valdes till kung, onsdagen den 6 juni 1523. Han styrde och ställde sedan ända fram till år 1560 och därför firas alltså Sveriges nationaldag den 6 juni. Mer eller mindre, sådär på en höft.
Det som hände sedan är väl inte så värst mycket att tjafsa mer om, så vi lyfter på historiens vingslag och vips så halkar vi vidare på det historiska bananskalet fram till år... 2025!
Nu är det Carl XVI Gustav som är kung, men han har inte så mycket att säga till om, egentligen. Så är det bara, nu. Hursomhelst, så har det varit ett hektiskt år. Det var svinkallt i januari, men lagom till slutet på februari, så kom det såklart töväder. Typiskt! Och snön smälte till snöblask. Lyckligtvis så kunde kungen och Silvia ändå njuta någorlunda av sportlovet i vecka 9. Då minsann, då slant skidorna uppe i Sälen efter att alla snökanonerna hade fyllt backarna med konstgjord snö. Snart var det dags för Valborg och vårens ankomst firades med manskörer som sjöng Vintern rasat och vårbrasor som sprakade.
Under maj månad höll kungen och Silvia benhård koll på vilken låt som skulle representera Sverige i schlagerfestivalen. Men det gick ju som det gick med det. Det finska Bastugänget fick erkänna sitt nederlag när Vi ska bada bastu mötte sitt Waterloo i finalen. Men nu, nu är det äntligen Nationaldag. De blågula flaggorna är i topp. Solen tittar fram bakom regntunga skyar och havet skimrar så där lagom blått. Nu har sommaren kommit, björkarna susar och det är hela 16 grader kallt, jag menar varmt!
Efter att ha firat med tal och hyllningar på Skansen, så ska kungen och drottningen påbörja sin lagstadgade semester och det första de tänker göra är att åka på utflykt till skogen och utnyttja allemansrätten. De tänker minsann plocka blåbär, lingon och hjortron. Har de tur, så kanske de hittar några kantareller också! Och tänk om de skulle få sig en glimt av en björn, eller ett lodjur...eller älgvandringen! Ja, ja, annars får kungen iallafall hålla sig till älgjakten i augusti för att se en älg... När de kommer fram möts de av en vidunderligt vacker syn, markerna är fulla av vitsippor och blåsippor och tussilago. De hör allsköns fåglar som kvittrar och humlor som svirrar. Här skulle Rönnerdahl lätt kunna skutta fram med ett skratt i backarna.
I sin ryggsäck, Kånken förstås, har Kungen med sig en kaffetermos och några ostfrallor. Efter att de har haft sin morgonfika och plockat lagom många bär, så är det dags att dra. De ska ta svängen förbi IKEA och spana in soffan Stockholm, som de tycker är sådär lagom snygg. När de ändå är där, så passar de på och äter lunch, för dagen till ära så har där dukats upp till smörgåsbord, med sill och potatis och köttbullar med lingonsylt. På vägen hem kör de förbi och bestämmer sig för att ta sig en eftermiddagsfika och de klämmer varsin kanelbulle och en bit Prinsesstårta. Mums! Nu är de proppmätta, så de kör så sakteliga vidare i sin VOLVO (Polstar, förstås) och lyssnar på ABBA på lagom hög volym och mumsar på lagom många Ahlgrens bilar. De ska vara barnvakter till prinsessan Estelle och prinsen Oscar på kvällen, för Victoria och Daniel ska gå på Dramaten och se en Ingmar Bergman pjäs. Det blir nog lagom roligt...
Efter att de har läst lite ur både Pippi Långstrump och Mio Min Mio av Astrid Lindgren som godnattsaga och ungarna har somnat, så sätter de sig för att koppla av framför TVn. Det är lite för tidigt att gå och knyta sig än, så de strötittar lite på Wallander och Morden i Sandhamn. Kungen tar sig en liten nubbe – Akvavit, såklart - och Silvia smuttar så smått på sin favvis, Rekordelig äppelcider. Det blev ett litet lagom fredagsmys, iallafall. Men snart börjar det dra lite i ögonen och Silvia, som vanligtvis bestämmer vart det blå skåpet ska stå, föreslår att de sätter sig på verandan en stund för att få lite frisk luft. Sommarkvällen är ljum och skön och de småpratar om att kanske ta en liten seglats ut i skärgården bland kobbar och skär, vad det lider. Innan de går till sängs i sina ergonomiska Hästens sängar tittar de en extra gång på midnattsolen och hoppas att de kommer att få se en skymt av det förutspådda Norrskenet i juli. Det skulle just vara snyggt eller vilket flax det skulle vara, menar jag! Natti, natti! Snipp, snapp snut och så var sagan slut!
Men för att vara riktigt säkra på att ni känner er riktigt svenska, så måste ni förstås klara av att säga sjutusensjuhundrasjuttiosju sjösjuka sjömän på ett sjunkande skepp togs om hand av sjutusensjuhundrasjuttiosju sjungande sjuksköterskor! Tack för ordet!”
Suzann Frisk