Till livets verkligheter hör att det är fullt av uppbrott.
Den här veckan säger vi hejdå och tack till Erik som reser tillbaka till Sverige. Vi önskar honom allt gott framöver. Erik har varit här på kyrkan som frivillig under en längre tid och vi kommer att sakna honom. Jag har valt att visa det här fotot på när vi krattade löv en kall eftermiddag i trädgården nyligen. För i trädgården har Erik arbetat mycket under sin tid på kyrkan.
Det har varit så vackert att se alla träden i kyrkans trädgård med sina höstfärger under några månader.
Nu har de flesta löv gjort sitt, de har sakta och ljudlöst singlat ner på marken. Det verkar inte spela någon roll hur många timmar man lägger ner på att rafsa och plocka löv, särskilt de många prasslande löven från de fina stora ekarna. Det verkar aldrig ta slut. Men det är väl det som är så skönt med trädgårdsarbete?
Märkligt nog ger det mig ett sorts inre lugn när jag tänker på det, särskilt i dessa tider när mycket känns osäkert. För saker fortsätter att gro, blommor fortsätter att blomma, grönska kommer att ta fart och träd och buskar kommer snart att knoppas igen.
Årstiderna kommer och går i och ur varandra. Det känns tryggt tycker jag och hoppfullt.
Alla årstider har likheter med det vi får gå igenom som människor. Livet går vidare och växlar mellan intensiva perioder, glädje, sorg, oro och stunder av lugn. En del dagar rullar på och märks nästan inte. Andra dagar kan vara mer kämpiga eller härliga. Detta är livet för oss alla, det har vi alla gemensamt.
Samtidigt finns där en evig konstant, osynlig men ständigt närvarande.
"Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se." (Heb 11:1)
En kraft som påminner oss om att var vi än är, vilken tid på året det än är, så finns Gud där med oss, med dig och mig.
Katja Lin
Kyrkoherde